Herbert Spencer

Upphovsman/kvinna: Westermarck Edvard
Utgivningsår: 1904
Publicerad i Filosofia.fi: 25.09.2007
Med anledning av Herbert Spencers död presenteras hans filosofi som motvikt till den på brittiska universitet då rådande hegelianismen.

Published in/Publicerad i/Julkaistu: Finsk tidskrift, nr. 1, 1904


The Edvard Westermarck Online Collection, Filosofia.fi (Eurooppalaisen filosofian seura ry) <http://filosofia.fi/Westermarck> ed./red./toim. Juhani Ihanus, Tommy Lahtinen & Yrsa Neuman 2011. Transkribering/Litterointi/Transcription: Filosofia.fi

Finsk Tidskrift, nummer 1, år 1904.


Herbert Spencer.

 

   Genom Herbert Spencers död har England förlorat den siste i den lysande rad af tänkare, som gjort den engelska filosofin till en af de inflytelserikaste faktorerna i nyare tidens kulturlif. Man kan säga att Spencer afslutar en epok. Han var den omedelbare arftagaren till de traditioner, som i en lång följd uppburits af Stuart och James Mill, Bentham, Hume, Berkeley, Locke, och som leder sitt upphof från Bacon och Newton. Men han själf har ingen efterträdare af större betydenhet, i det nutida England har den filosofiska riktning, som gemenligen kallas den engelska skolan, efterträdts af tysk epigonfilosofi. De engelska och skotska universiteten genomgå som bäst ett stadium, som i andra länder stökats undan för länge sedan, — det hegelianska.


37

 

   Det utmärkande kännetecknet för den engelska skolan är dess stränga empirism. Vi veta ingenting annat än hvad erfarenheten lär oss, och filosofin kan följaktligen icke heller öfverskrida erfarenhetens gränser. Allt tänkande öfver en verklighet bortom den, som vi kunna uppfatta med våra sinnen eller genom omedelbar själf iakttagelse, leder till intet resultat; all metafysik är fåvitsk. I denna punkt är Spencer fullt ense med sina föregångare. Tillvarons innersta väsen är oss obekant och är obegripligt. Den värld, som ligger bortom fenomenen, är ovetbar. Men Spencer antager dock tillvaron af en sådan värld, ja han antager att fenomenen äro uppenbarelseformer af det ovetbara. Han gör sig härutinnan skyldig till precis samma inkonsekvens som Kant, hvilken också förnekade möjligheten af ett vetande om ,,tinget i sig” och dock på samma gång förklarade att fenomenvärlden har sin grund i detta ,,ting i sig.” Men härmed slutar jämförelsen. I motsats mot Kant känner icke Spencer till något ,,praktiskt förnuft”, som skänker oss en ersättning för det ,,teoretiska förnuftets” begränsning. Den spencerska filosofin är till sitt väsen alltigenom en erfarenhetsfilosofi.

   Huru mycket än Spencer sålunda har gemensamt med tidigare engelska filosofer, är han på samma gång en nydanare, hvars like den engelska filosofin icke haft att uppvisa efter Locke. Den nya väg han inslog betecknas genom benämningen Utvecklingsfilosofi.

   Redan i hans första större arbete Social Statics, som utkom 1850, finner man fröet till hans utvecklingslära. Han hänvisar där till den biologiska sanningen att, medan lågt organiserade djur bestå af flere delar som äro lika hvarandra och på samma gång oberoende af hvarandra, äro högre organiserade djur sammansatta af delar som äro inbördes olika och som stå i ömsesidigt beroende. Detta, tillägger Spencer, gäller också om samhällena. I de lägre samhällena finna vi flere delar som äro lika och ömsesidigt oberoende, i de högre samhällena finna vi flere delar som äro olika och ömsesidigt beroende. Och i sitt följande stora arbete Principles of Psychology, som utkom

 

38

 

fem år senare, tillämpar Spencer samma princip på själslifvets företeelser, samt gör dessutom ett väsentligt tillägg till  densamma. Utvecklingen är numera för honom icke endast en  öfvergång från likformigt till olikformigt och från osammanhängande till sammanhängande, utan också samtidigt en öfvergång från obestämdhet till bestämdhet. Såsom Spencer själf omtalar, uppstod hos honom nu helt plötsligt den tanken, att samma lag som gäller för dessa olika grupper af företeelser hvar för sig, äfven äger sin tillämpning på världsalltet i dess   helhet. Resultatet af denna tanke var, att han år 1860 utsände ett prospekt, hvari han tillkännagaf sin afsikt att i ett stort, flere delar omfattande arbete framställa en ny, enhetlig världsteori. Åt författandet af detta arbete ägnade Spencer hela den senare hälften af sitt långa lif. Det utkom mellan åren 1862 och 1896 i tio band under den gemensamma benämningen A System of Synthetic Philosophy. I första delen framställer Spencer sin utvecklingshypotes i stora drag, såsom en lag hvilken gäller för alla världsalltets företeelser, de lägsta som de högsta, för himlakropparnas daning och den oorganiska naturens förändringar, såväl som för det fysiska, psykiska och sociala lifvets växlingar. De följande delarna äro ägnade åt en utförlig behandling af biologins, psykologins, samhällslärans och etikens principer, allt med utvecklingshypotesen som ledtråd.

   Att den värld hvari vi lefva är underkastad ständig förvandling, att atomerna oupphörligt ingå nya förbindelser med hvarandra, att nya former utveckla sig ur de förut förefintliga — dessa sanningar voro kända långt före Spencers tid. Vi finna dem redan uttalade inom den gamla grekiska naturfilosofin, och i adertonde och nittonde seklet hade utvecklingsidén   framträdt i särskilda vetenskapliga hypoteser af allra största bärvidd. Inom astronomin anträffa vi den i nebulosa-teorin, enligt hvilken den materie hvaraf vårt solsystem  är sammansatt tidigare befann sig i ett kringspridt tillstånd, inom biologin i läran om de högre arternas successiva utveckling ur lägre arter genom afpassning. Och  dock kan man säga att den spencerska


39

 

utvecklingsfilosofin åstadkom en verklig revolution inom vår uppfattning af naturen. Spencer preciserade utvecklingsbegreppet. Han uppvisade dess giltighet icke endast för den ena eller andra gruppen af företeelser, utan för alla grupper af företeelser. Han skänkte sålunda vårt vetande en enhetlighet, som det icke ägt förut. Och på samma gång verkade han utomordentligt befruktande på vissa specialvetenskaper, hvilka förut behandlat sitt material hufvudsakligen analytiskt och deskriptivt, icke syntetiskt och såsom länkar i en kausalkedja.

   Spencer var icke specialist inom någon bransch af biologin, men genom en sällsynt receptivitet och en enastående kombinationsförmåga lyckades han finna det väsentliga i det organiska lifvets företeelser och deras inbördes sammanhang. Han uppvisade hurusom lifvets högsta gestaltningar med deras oändligt invecklade strukturer och funktioner utvecklat sig ur   den enkla cellen genom en lång serie af öfvergångar till allt större mångfald, sammanhang och bestämdhet. Lifvet är enligt honom en alltjämt fortgående afpassning af inre relationer efter yttre. Ju mera sammansatta de yttre relationerna äro, desto mera sammansatt blir afpassningen, och lifvet utvecklar sig sålunda till allt högre former. Afpassningsidén hade förut uttalats af Lamarck i hans lära om arternas förvandlingar. Men för att rätt uppskatta Spencers betydelse för biologin bör ihågkommas, att vid tiden för hans uppträdande själfva tanken, att arterna kunna förändras och öfvergå i nya arter, gällde som en styggelse icke blott inom teologin, utan mycket allmänt äfven inom naturvetenskapen. Dock hade redan några år innan Spencers Principles of Biology såg dagen, Darwins Origin of Species öppnat en ny epok i vårt vetande om naturen, och Spencers inflytande på naturvetenskaperna förbleknar vid sidan af Darwins. Darwin icke allenast upptog den gamla tanken att arterna äro underkastade förändringar, utan fann en ny orsak till dessa förändringar. Han antog väl att afpassningen härvid spelat en viss roll, men att det naturliga urvalet varit en betydligt viktigare utvecklingsfaktor. Skilda individer äro


40

 

aldrig fullkomligt lika hvarandra; den ena är bättre, den andra sämre utrustad för kampen om tillvaron. Olikheterna kunna bero på flere omständigheter: de kunna ha sin grund i afpassning, hos individen själf eller hos dess förfäder, eller i medfödda ,,spontana variationer.” Men i sista hand är det alltid organismens förmåga att lefva i den omgifning, hvari den befinner sig, som afgör huruvida den kommer att blifva vid lif eller icke. Blir den vid lif och fortplantar sig, så gå dess egenskaper i arf till dess afkomma. Och om denna process fortsattes genom många generationer, uppkomma småningom, genom selektion och ärftlighet, nya former, som så mycket skilja sig från stamformerna att vi betrakta dem som nya arter. Detta är grundtanken i Darwins lära om det naturliga urvalet. Och Spencer skyndade sig att göra bruk af denna lära. Ja man finner t. o. m. i hans arbete öfver psykologins principer, som utkom fyra år före Darwins arbete om arternas ursprung, några antydningar hvilka på sätt och vis, om ock endast dunkelt och sväfvande, antecipera den darwinska selektionsteorin. Och om jag icke misstager mig, härrör det bevingade uttrycket ,,survival of the fittest” icke från Darwin utan från Spencer.

   Men ehuru Spencer genast erkände det naturliga urvalet som en betydande faktor i utvecklingen, förblef han på samma gång sin afpassningsprincip orubbligt trogen. I motsats mot Darwin tillmätte han fortfarande afpassningen det förnämsta inflytandet vid uppkomsten af högre lifsformer; och man kan därför lätt förstå den nästan passionerade ifver, hvarmed han på 1890-talet drog i härnad mot Weismanns förnekande af förvärfvade egenskapers ärftlighet. Om Weismann har rätt i sitt antagande, att endast sådana egenskaper som äro hos individen medfödda kunna gå i arf till afkomman, om med andra ord alla de egenskaper, som individen under sin lifstid förvärfvat sig genom att allt fullkomligare afpassa sig efter sin omgifning, dö med individen, — då äro onekligen flere af Spencers viktigaste deduktioner ohållbara. Hans lära om både det fysiska och det psykiska lifvets utveckling hvilar till stor


41

 

del på förutsättningen, att de fördelar som organismen vinner genom afpassning gå i arf till följande generationer. Flere artiklar växlades i denna tvekamp mellan Spencer och Weismann, men ingendera kände sig öfvertygad af den andres argument. Vetenskapen har ännu icke sagt sitt sista ord i denna högviktiga fråga.

   Flere framstående biologer ha burit vittnesbörd om den betydande inverkan som Spencers Principles of Biology utöfvat på deras uppfattning af det organiska lifvet, men det står utom all fråga att Spencers inflytande såsom psykolog varit betydligt större. Hans Principles of Psychology införde i vetenskapen om själen en fullkomligt ny metod. Medan den empiriska psykologin dessförinnan hufvudsakligen sysselsatt sig med analysering af det individuella själslifvets företeelser på själfiakttagelsens grund, riktade Spencer uppmärksamheten på kontinuiteten i allt psykiskt. Han framhöll, att de högsta formerna af själsverksamhet icke kunna begripas med mindre de uppfattas såsom länkar i en lång utvecklingskedja. Mellan människans och djurens själslif råder endast en gradskillnad: det mänskliga själslifvet utmärker sig genom en högre grad af differentiering, sammanhang, bestämdhet. Och orsaken till denna utvecklingsprocess är återigen att sökas i en mera komplicerad afpassning efter en mera komplicerad omgifning. Samma orsak ligger till grund för själslifvets första uppkomst. På ett visst stadium af det fysiska lifvets utveckling blifva de organismen omgifvande förhållandena så sammansatta, att relationerna mellan organismen och de omgifvande förhållandena icke vidare kunna upprätthållas enbart genom automatiska rörelser. Psykiska funktioner blifva en nödvändighet, medvetandet inträder som en ny faktor i af passningsprocessen. En öfvergångslänk mellan det fysiska och psykiska bildar reflexrörelsen, hvars högsta form är instinkten. Så länge afpassningen efter de yttre förhållandena är enkel och permanent, försiggår den instinktivt; men då omgifningen fordrar en sammansatt och växlande afpassning, inträder eftertanken. Minnet och förnuftet ut-


42

 

veckla sig så småningom ur instinkten, och det mänskliga själslifvet framgår ur det djuriska.

   Hela denna utvecklingsprocess förutsätter, likasom det organiska lifvets utveckling, afpassningens ärftlighet. Locke och alla hans efterföljare hade förnekat tillvaron af medfödda   idéer. Individens så kallade själ är vid födelsen en ,,tabula  rasa”, ett oskrifvet blad, på hvilket först erfarenheten ristar sina tecken. Enligt Spencer förhåller sig saken annorlunda. Barnets själ är icke ett oskrifvet blad, ehuru det kan tyckas så. Tidigare generationers psykiska   afpassning har skrifvit på bladet en skrift med osynligt bläck, och denna skrift framträder nog småningom, men icke förr än den kommit i beröring med erfarenhetens kemikalier. Locke  hade rätt så till vida att allt vetande ytterst härstammar från erfarenheten, men han hade orätt däri, att han antog att individens erfarenhet försvinner utan att lämna efter sig något spår hos afkomman. Kant hade orätt i sitt antagande af åskådnings- och tankeformer — såsom rum,   tid, kausalitet o. s. v. —,  hvilka föregå och äro oberoende af hvarje erfarenhet, men han hade rätt så till vida, att hos individen sådana åskådnings- och tankeformer äro medfödda. De föregå individens erfarenhet, emedan han besitter dem i form af ärftliga dispositioner, grundade på tidigare generationers erfarenhet. För att förklara det individuella själslifvet är det alltså oundgängligen nödvändigt att taga hänsyn till släktets själslif, ja till den långa serien af psykiska företeelser öfverhufvud. Vi  äro alla både i fysiskt och psykiskt  hänseende arftagare efter den räcka af lefvande varelser från hvilken vi härstamma. Vi ärfva, i större   eller mindre grad, de afpassningar som de genomgått till själ som kropp.

   Huru tänker sig då Spencer förhållandet mellan det fysiska och det psykiska lifvets företeelser? Om bägge äro afpassningar efter de individen omgifvande förhållandena, om det  psykiska är en högre afpassningsform än det fysiska,  hvilken inträder som ett komplement till det senare då detta, på grund af de omgifvande förhållandenas invecklade och växlande beskaffenhet, icke är tillräck-


43

 

ligt för individens bestånd, — så ligger det ju nära till hands att antaga, att det psykiska också endast är en högre utvecklad form af det fysiska, att själslifvet endast är en funktion af en mycket komplicerad organism. Är Spencer alltså materialist? Man har påstått så, men med orätt. Själslifvets företeelser löpa väl parallellt med nervsystemets lifsyttringar. Ett högt utveckladt själslif förutsätter ovillkorligen ett högt utveckladt nervsystem. Men själslifvet är icke för den skull en funktion af nervsystemet. Själ och kropp äro icke absoluta tillvarelseformer, endast relativa. De äro så att säga symboler af den kraft, som ligger bakom dem, de äro uppenbarelseformer af det ovetbara. Då den filosofiske vetenskapsmannen, säger Spencer, försöker begripa materiens och andens natur, finner han sig gäckad. Ehuru han må lyckas i att uppvisa att tingens alla egenskaper äro uppenbarelseformer af en kraft, har han därmed icke lyckats uppvisa hvad denna kraft är. ,,Ehuru han genom en analys af själslifvets verksamhet må komma därhän, att han finner förnimmelserna vara det råämne, hvaraf allt tänkande är sammansatt, har han därigenom icke kommit ett steg längre; ty han kan icke i ringaste mån fatta hvad en förnimmelse är — han kan icke ens förstå huru en förnimmelse är möjlig. Han inser att striden mellan materialism och spiritualism endast är en strid om ord … I alla riktningar föra honom hans undersökningar förr eller senare ansikte mot ansikte med det ovetbara. Han lär på en gång känna det mänskliga förståndets både storhet och litenhet, — dess förmåga att behandla allt som faller inom erfarenhetens råmärken, dess oförmåga att behandla allt som öfverskrider dessa råmärken. Han erfar lifligare än någon annan kan göra det, huru ytterligt obegripligt det enklaste faktum är, betraktadt i och för sig själf. Han allena ser att ett absolut vetande är omöjligt. Han allena vet att bakom alla ting gömmer sig ett outrannsakligt mysterium”. Må den, som vill leka med ord, kalla Spencer materialist. Men kalle han då också Spinoza materialist. Spencers ,,ovetbara” är Spinozas ,,substans”, Spinozas ,,Gud”.


44

 

   Med det psykiska lifvet har emellertid afpassningen ännu ej nått sin höjdpunkt. Många djur äro icke tillräckligt skyddade mot sin omgifning genom att vara utrustade med ett själslif. Det är nödvändigt för dem att lefva i samhällen. Till dem hör det högsta af djuren, människan.

   Huruvida en djurart är social eller icke, beror på dess lefnadsvillkor. Om dess föda är af den beskaffenhet, att den icke förekommer samlad på ett ställe i större mängd, men att på samma gång hvarje individ på egen hand, utan samverkan med andra individer, kan förskaffa sig den kvantitet däraf som erfordras för lifvets uppehållande, uppkommer intet samhällslif. De flesta rofdjur äro sålunda icke-sociala, emedan det byte hvaraf de lefva i allmänhet är kringspridt och de icke heller behöfva andra individers medverkan för att tillgodogöra sig detsamma. Men detta gäller icke om människan. Hon är allätare. Inom ett litet område finna flere individer tillräcklig näring blott de samarbeta. Hon är ett svagt djur, som lätt skulle blifva ett byte för sina många fiender inom djurvärlden om hon icke slöte sig samman i grupper. För människan är alltså ett samhällslif nyttigt och nödvändigt i kampen för tillvaron, och följaktligen lefver hon i samhällen. Genom afpassning och naturligt urval har hos henne utvecklats en samhällsdrift.

   Samma orsak som ligger till grund för det mänskliga samhällets uppkomst, ligger också till grund för dess utveckling. Framåtskridandet är icke, såsom Comte och Mill antogo, i främsta rummet beroende af intellektuella faktorer, utan af människans behof af näring och skydd; intelligensens uppöfning är själf en följd af dessa behof. Och den sociala utvecklingen kännetecknas af samma egenskaper som all annan utveckling. Samhället blir efter hand alltmera sammanhängande, alltmera differentieradt, och dess funktioner antaga allt större bestämdhet. De två första af dessa kännetecken påkalla särskildt vårt beaktande.

   Medlemmarna af det primitiva samhället stodo —


45

 

enligt Spencer — endast i löst beroende af hvarandra. De bundos samman af gemensamma intressen och af sociala drifter, men en sammanhållande myndighet saknades. I regeln kunde emellertid ett sådant sakernas tillstånd icke länge fortfara. Stammen hade en benägenhet att föröka sig, medan de till buds stående lifsmedlen ingalunda tilltogo i samma proportion, — vilden har ju på långt när icke samma förmåga som den civiliserade människan att tillgodogöra sig naturens produkter. Följden var att stammen sträfvade att utbreda sig öfver ett större område. Härigenom råkade den i krig med sina grannar, och militarismen blef en social nödvändighet.

   Med militarismen följde en stark höfdingamakt, undersåtlig lydnad, social sammanhållighet. Samhället undergick en integrering. Men medan krigen sålunda främjat samhällets utveckling på ett visst kulturstadium, ha de å andra sidan tillbakahållit utvecklingen så snart detta stadium uppnåtts. Ursprungligen ett medel att främja ett samhällsnyttigt ändamål, blef kriget småningom själft ett ändamål, som tärde på samhällets ressurser. Folkets bästa krafter ägnades åt krigaryrket, arbetet föraktades och öfverlämnades åt slafvar. Ett sådant samhällstillstånd var illa ägnadt att uppfylla samhällets första uppgift, den att befrämja dess medlemmars materiella välfärd. Följaktligen har också, inom de högst utvecklade samhällena, militarismen efterträdts af industrialismen, som uppställer arbetet som samhällslifvets ideal och som underhåller arméer endast för statens försvar.

   Men äfven på en annan grund måste industrialismen, i öfverensstämmelse med utvecklingens allmänna lag, efterträda militarismen. Medan militarismen på ett visst utvecklingsstadium befordrat samhällets integrering, har den å andra sidan verkat hämmande på dess differentiering; och, som vi sett, utgör differentieringen, d. v. s. öfvergången till större olikformighet, ett icke mindre viktigt kännetecken på utvecklingen. Militarismen förutsätter disciplin och lydnad. Den individuella friheten inskränkas till det yttersta. Individen betraktas endast som ett me-


46

 

del för tillfredsställandet af statens krigslystnad. Regeringen är despotisk. Med industrialismen däremot inträda andra förhållanden. Krigstukt behöfves icke vidare. Individen får åter rättigheter, han får fritt utveckla sina anlag. Regeringen blir demokratisk, dess förnämsta uppgift blir att vaka öfver att den ena individens frihet icke inkräktar på den andra individens frihet. Industrialismen innebär sålunda den individuella frihetens seger öfver förtrycket. Den tillåter den största möjliga differentiering af samhällslifvet och är därför den högst utvecklade samhällstypen. Detta under förutsättning att den håller sig fri från sådana missriktningar som socialism och kollektivism, hvilka nästan i lika hög grad som militarismen lägga band på individens frihet och därigenom hindra samhällets differentiering.

   Detta, synes det mig, är den hufvudsakliga tankegång som genomlöper Spencers samhällslära. Men icke ens en antydan kan ges om den rikedom på fakta och deduktioner, som inrymmes i de tre delarna af hans arbete om sociologins principer. Religionens, familjens, de politiska, kyrkliga och andra sociala institutionernas utveckling behandlas här med en fullständighet, som gör Principles of Sociology icke endast till en i detalj utarbetad afdelning af ett stort filosofiskt system, utan till ett verkligt fackarbete, — på sätt och vis det första i sitt slag. Om Spencer såsom biolog är en framstegsman och såsom psykolog en reformator, så är han som sociolog en af skaparne af en ny vetenskap. Denna omständighet, jämte många skarpsinniga generaliseringar af bestående värde, skall alltid förskaffa åt Spencer en hedersplats i sociologins historia. Men såsom helhet betraktadt, är Principles of Sociology troligen det af hans arbeten som kommer att föråldras fortast. Ingenstädes framstår det gigantiska i hans företag tydligare än här. Men ingenstädes är det heller mera uppenbart, att den uppgift Spencer föresatt sig att lösa, i våra dagar icke kan fullt tillfredsställande lösas af en enda man. Aristoteles kunde på sin tid kodifiera allt det vetande till hvilket människoanden nått. I


47

 

vår tid kan ett liknande försök icke krönas med samma framgång.

   Spencers generaliseringsförmåga var onekligen unik. Alla som kommo i beröring  med honom häpnade öfver den fenomenella snabbhet, hvarmed han kunde kombinera ett ofantligt  antal fakta och uppdaga det som de ägde gemensamt; och samma förmåga ger sig öfverallt till känna i hans skrifter. Men för att en generalisering skall vara pålitlig erfordras tillräcklig insikt i de sakförhållanden, till hvilka den hänför sig. Det mänskliga samhället erbjuder en så   oändlig mångfald af företeelser och ett så ytterst inveckladt kausalsammanhang, att en pionier inom samhällsvetenskapen, som endast i ringa grad har företrädares arbeten att bygga på,  omöjligen kan behärska hela det vida fältet. Hvad Spencer beträffar, kommer härtill ännu en   personlig egendomlighet, som hvarje läsare af hans arbeten alltid bör bära i minnet. Trots sin skarpa iakttagelseförmåga och sitt utpräglade verklighetssinne var Spencer en i hög grad   deduktivt anlagd natur. Hans yttrande om sig själf, att om han läste lika mycket som andra människor, skulle han också veta lika litet som de, innehåller ju en ypperlig snärt åt alla de många, som genom att besitta en stor lärdom verkligen tro sig veta något. Men detta yttrande är på samma gång ett karaktäristiskt uttryck för Spencers starka tilltro till sin förmåga att   finna vidt omfattande sanningar  med tillhjälp af ett jämförelsevis ringa antal fakta. Det rådde uppenbarligen en stor skillnad mellan Spencers och Darwins arbetsmetod. Darwin var alltid   ytterst mån om att uppteckna hvarje omständighet som tycktes strida mot en af honom bildad   hypotes, och följden var, enligt hans egen utsago, att hans hypoteser undergingo en ständig modifiering innan de antogo sin slutliga form. För Spencer däremot tjänade fakta icke sällan   till att illustrera tidigare uppgjorda teorier. Hans allmänna  utvecklingsformel är utan tvifvel  grundad på en ytterst omsorgsfull pröfning af erfarenheten; men äfven om den uttrycker en sanning af största bärvidd, är därmed icke sagdt att den uttrycker


48

 

hela sanningen. Då han behandlar de högre lifsföreteelserna, särskildt de sociala, får man det intrycket, att han stundom alltför rigoröst tillämpar afpassningsprincipen på förhållandet mellan verkligheten och utvecklingsformeln, och att det härvid är verkligheten som blir afpassad.

   Det är betecknande för Spencers personlighet, att han alltid betraktade etiken som den viktigaste delen af sitt system. Då på 1870-talet hans svaga hälsa kom honom att misströsta om att någonsin kunna afsluta sitt stora verk, skyndade han att, tidigare än afsedt var, utgifva första afdelningen af Principles of Ethics. Han var angelägen om att visa, till hvilka upphöjda grundsatser utvecklingsteorin leder på moralens område. Det mest utvecklade handlandet är det bäst afpassade handlandet, med andra ord det, som mest befrämjar mänsklighetens välfärd. Den konflikt, som nu i många fall råder mellan den handlandes egna intressen och andra individers intressen, skall alltmera utjämnas under utvecklingens gång. Med tiden skall deras antal allt mer och mer tillväxa, hvilkas osjälfviska sträfvan är att taga del — äfven om det vore en ytterst ringa och undanskymd del — i människosläktets förädling. Och ,,när de från tankens höjder beskåda den aflägsna form för släktets lif, hvaraf de själfva aldrig skola njuta, men som skall komma en fjärran framtid till del, skall det skänka dem en stilla glädje att bidraga till denna framtids annalkande”.

   Det var icke endast i teorin som Spencer ömmade för mänsklighetens välfärd. Alla humanitära sträfvanden kunde räkna på hans gillande, många på hans bistånd. Å andra sidan drefs han af våld och oförrätt att fatta pennan ännu på sin sena ålderdom. Han fann knappt ord nog starka att fördöma kriget med boerna, detta krig genom hvilket England, som han sade, ,,för alltid förlorat det anseende det åtnjutit att älska friheten och att söka upprätthålla de små nationernas oberoende.” Ännu på sin dödsbädd uttalade han sitt skarpa ogillande öfver Chamberlains tullpolitik. Han hatade nationalism, imperialism, allt som bidrog till nationernas söndrande och de


49

 

svagares undertryckande. Han förenade i sin karaktär många af de upphöjda egenskaper, som vi finna hos Englands store män vid nittonde seklets midt. Hans varma humanitetskänsla, hans omutliga kärlek till sanningen och hans oförskräckthet att uttala den, hans oböjliga energi, som trots fattigdom, brist på erkännande och ständig sjuklighet omsider förde honom fram till det aflägsna mål han en gång osjälfviskt uppställt för sitt lif — allt detta gör honom till ett sällsynt föredöme i en tid, som skrifvit på sin fana hvarken humanitet eller sanning eller sträfvan emot höga mål. Då Herbert Spencer dog, kändes det som om ett tidehvarf stigit i grafven, — ett tidehvarf mycket bättre än vårt. Dock låtom oss icke glömma att äfven utvecklingen har sina dalgångar, att den följer rytmens lag. Spencer har lärt oss att, trots tillfälliga bakslag, utvecklingen måste fram med styrkan af en naturkraft som af intet kan hindras i sin bana. Han har lärt oss att en ljusare framtid måste gry.

 

                                                                                    Edv. Westermarck.