En gammal filosof och eviga samvetsfrågor

Upphovsman/kvinna: Lagerborg Rolf
Utgivningsår: 1930
Publicerad i Filosofia.fi: 24.09.2007
Övertryck ur Finsk Tidskrift, juli-augustihäftet 1930.

Bilagor

En gammal filosof och eviga samvetsfrågor: RLEngammalfilosof.pdf

Övertryck ur Finsk Tidskrift,
Juli—Aug. häftet 1930

ROLF LAGERBORG:
En gammal filosof och
eviga samvetsfrågor.

Helsingfors 1930
Mercators Tryckeri A. B.
   

Särtryck ur Finsk Tidskrift.
 


En gammal  filosof och eviga samvetsfrågor.

Av

Rolf Lagerborg.

   Den ende filosof, som nått hundraårsåldern, polyhistorn Fontenelle (1657—1757), har gjort narr av kollegernas lättrogenhet och tvister om påvens skägg med följande historia från verkligheten:
   »År 1593 förmälde ett rykte, att ett barn i Schlesien, som tappat en mjölktand, i stället fått en tand av guld. Medicine professor Holstius i Helmstaedt skrev denna tands historia: han säger, att den är delvis naturlig, delvis ett underverk, sänt av Gud, för att trösta de kristna för turkarnas härjningar. Vidare skrev Rullandus om tanden och två år senare eller 1597 skrev Ingolsteterus mot vad Rullandus hade skrivit; och Rullandus svarade vidlyftigt och lärt. En lärd man från Libau med namnet Libavius sammanställde allt, som sagts om tanden och lade sin egen mening till. Det enda som saknades vid dessa utredningar var att man icke fastställt guldhalten i tanden. En guldsmed undersökte slutligen fallet, och fann att bladguld anbragts på tanden — men man började med att skriva böcker, innan man rådfrågade fackmannen.»
   Mot moralen i denna sannsägen bryter man i varje stund. Vi förklara, innan vi uttömmande undersökt; och, värst: vi förklara med allmänbegrepp, i stället för med den verklighet de motsvara. På Fontenelle’s tid förklarade man ännu med Gud; i vår tid alltfort med själen och viljan och andra tomma stora ord. Vi ha således alltjämt att lära av den gamle spjuvern Fontenelle.

15

Och det icke bara av hans kritiska tänkande, utan — men det är en samvetsfråga — också av hans objektivitet, hans fredliga försiktighet i troskonflikter. Voltaire talar försmädligt om hans »välbetänkta feghet» och anför att han brukade säga: »Om jag hade handen full med sanningar, så skulle jag visligen akta mig att öppna den.»
   Men Voltaire var bara 20 år, när Fontenelle var 57. Den mörkaste punkten i Fontenelle’s karriär daterar sig likväl från hans tjugoårsålder. Fallet kan förtjäna vår uppmärksamhet; det har tyvärr aktualitetsintresse.
   Det Nantesiska ediktet hade upphävts 1685 och hugenotterna förföljdes. De hade ju varit en stat i staten och »i åratal fortsatt med ett uppviglingsarbete, som riktar sig mot religionen, fosterlandet och överhuvud allt vi anse heligt» — för att på dem tillämpa vad en högvördig riksdagsman nyss uttalat om kommunisterna hos oss. Att jämförelsen, om än ensidig, icke är en förvrängning, det finner man av att Höga Vederbörande utlägga tilltagen mot kommunisterna såsom religiöst motiverade. Utrikesministern framhåller, att »kommunisterna på det högsta förargat Österbottens religiösa och pietistiskt-protestantiska befolkning»; en inrikesminister åter säger att rörelsen från Lappo »närmast är att jämföra med de starka religiösa rörelserna under senaste sekel». Och Högsta Vederbörande, det triumvirat, som stod i spetsen för bondetåget, stämplar kommunisternas verksamhet som »okristlig och ofosterländsk», om den översättning jag läst är riktig.
  I objektivitetens intresse må ett par invändningar vedervågas: är pogrom-andan från Lappo den rätta kristendomen? Vinner den »stöd i den gudomliga lagen, som står över allt annat», för att åter citera den anförde prästmannen? Och huru förena kristendomen, som icke frågar efter jude eller grek, med förgudelsen av det nationella? År 1849 uttalade ett koncilium, att den nationella rörelsen är en kvarleva från hedendomen. Det skedde helt visst i Österrike, alltså i statens intresse. Men rätt hade prelaterna den gången; de borde bara ha tillagt, att också religion, i förening med reli-

2

16

gionshat, liksom den sida av fosterländskheten, som är hat och högmod och härsklystnad, äro kvarlevor från barbariet. Huru lätt barbariet uppflammar i illdåd och våld mot värnlösa, det upplevde man i Frankrike efter 1685. Då stod likväl statsmakten för brutaliteten. Men hundra år tidigare härjade en sammangaddning — och slutet blev Bartholomeinatten. Påven prisade Gud och de ädelt sinnade mördarna. I Lappo talar prosten om de lågsinnade män, som finna något brottsligt i nävrättsexekutionerna. »Utrota» är återigen lösen. — Alltnog: att ett beklagligt religionshat spelar in i rörelsen från Lappo kunna vi anse ådagalagt. Således också att vi borde taga lärdom av huru historien bedömer fanatism.
   Utlandet fördömde hugenottförföljelserna. Drottning Kristina — eller Christina Alessandra — sände, från själva Rom, oförfärade inlägg till Nouvelles de la République des Lettres: Bayle’s tidskrift, som utkom i Amsterdam. I samma tidskrift ingick i jan. 1686 ett gäckeri med de troendes tvister, men likväl värst med katolicismen. Den anonyme insändaren var Fontenelle.
   Bayle kunde ej låta bli en antydan om uppsatsens ursprung. Bastiljen hotade Fontenelle; han återkallar likväl icke, men han fann på att avstyra misstankarna, med att från latinet översätta ett kväde, som förhärligade Ludvig den Store, för att han gjort Frankrike helt katolskt. — Det var en förkastlig undfallenhet. Men det gällde ju religionen, icke vetenskapen, alltså icke hans verkliga livsallvar. Och han hade illustra föredömen: »Paris är väl värt en mässa», sade Henrik IV. Handen på hjärtat: om man frågade oss för vilken av trons artiklar vi ville sätta in livet, så skulle vi vackert betacka oss. Ett exempel: Om den Helige Ande utgår från Fadern, eller från både Fadern och Sonen, rör oss icke det bittersta. — Fontenelle var i denna väg före sin tid. På äldre dagar skall han ångrat sitt kväde — men för att det utfallit så knaggligt.
   Men det var icke endast i religionens stycken Fontenelle var tolerant. Han var alltid obenägen att taga parti; han

17

ville hålla sig ovan vimlet, såsom forskaren står till fenomenen. »Han sökte och försvarade sanningen», har det sagts om honom, »men endast så långt den icke störde hans fred.» Man förebrår honom till och med dubbelhet. »Vi må akta oss», sade han, »att binda hela vårt sinne; i trosfrågor är det nog med hälften därav. Låt oss hålla den andra hälften fri, så att också den motsatta meningen får rum, ifall det visar sig påkallat.» Ty man måste ju — dessvärre — leva med människorna. Och »människorna ha varit dårar från tidernas morgon, de äro galna den dag i dag, de skola i evigheten förbli det.» »Giv mig ett hälft dussin personer, dem jag kan övertyga om, att det icke är solen (utan ett andeväsen), som gör dagens ljus: och jag skall icke misströsta om, att hela folk skola omfatta den meningen.» »Må vi nöja oss med att bilda en liten utvald skara — och akta oss att ge spridning åt våra mysterier.»
   »Vad», utropar till detta sista den sköna dam han undervisar om levande varelser på månen, »vad, Ni förråder sanningen! Är Ni utan samvete?» — »För trossanningar som dessa hyser jag ingen hänförelse», svarar Fontenelle. »För att leva bekvämt med andra offrar jag dem gärna.»
   Fontenelle var uppfostrad hos jesuiterna, och de sägas ju vara mästare i att klara samvetsfrågor. Men lyssnar man noga till hans upprepade självförsvar, så märker man en sakta underton av samvetskval. Hugenottförföljelsen pågick, och han är icke på de förtrycktas sida! Kände han icke ansvaret, plikten att försvara de förorättade? — Han hade intet aposteltemperament; och martyrskapet lockade icke.
   Är icke vetenskapen ett högre kall? Och när har forskaren tid med politiken? Med att forska gagna vi sanningen bättre, än med att göra oss till skottavlor. Den som vill leva lycklig, förmanar Fontenelle, bör akta sig att göra sig gällande: en soldat, som skall fram utan löpgravens skydd, han gör sig så liten som möjligt för att mindre träffas av kulorna. Och redan för det nödiga sinneslugnet må vi hålla oss undan i förnöjsamhet.

18

»Ingen har tänkt klarare och grundligare pessimistiskt, icke heller mera föraktfullt om mänskligheten än Fontenelle», säger hans senaste biograf (Maigron, Fontenelle s. 424). Fontenelle var skeptiker, det enda han trodde på var vetenskapen. Den komme att alltmera genomsyra vårt liv; och i sinom tid också religionen.
   Man vågar icke angripa de villfarelser, som insmugit sig i religionen, säger Fontenelle, av fruktan för att samtidigt angripa också det heliga. Men är det icke riktigare att utröna vad som är villfarelse än att vörda villfarelsen för att den blandat sig med det sanna? — »De första gudarna ha icke andra egenskaper än de första vildarna ha behagat tilldela dem. De stå i närmaste beroende av människorna. Men de bli också bättre med mänsklighetens framsteg. De borde vara mönsterbilder, men de förbli kopior, de fullkomnas med större besvär än människorna och alltid senare än människorna.»
   Han fortsätter — som om det gällde Lappoförvildningen: »De första människorna voro mycket brutala och de ställa styrkan högst; deras gudar bli nästan lika brutala, de ha endast mera makt. Sådana äro gudarna på Homeros’ tid. När människorna börja göra sig begrepp om visdom och om rättvisa, så vinna deras gudar därpå, de börja bli visa och rättvisa och bli det alltmera ju mera dessa idéer vinna fotfäste i människovärlden. Där har man gudarna på Ciceros tid. De äro mycket mera värda än den homeriska tidens, emedan långt bättre filosofer ha lagt hand vid dem.»
   Så långt Fontenelle. — Inför det som nyligen förkunnades av bondetågets prost föreställer man sig Lappoguden som en hednisk Jumala, i släkt med ordet julma. »Här har härjat en massa», sade mannen, utan att besinna att det stämde på bärsärkarna i Vasa, »här har härjat en massa, som öppet och ohöljt förhånat och förtrampat allt det som vi betrakta som det heligaste i världen.» — För upplyst folk av vårt andliga stånd är det heligaste i världen samvetsfriheten. Alltid har den gått över fosterlanden. Andra högsta värden framom fosterland och religion äro Rätt och Sanning. Den

19

kränkta rätten är en farlig makt och den ekar vida i världen. De som kungöra det heliga kriget med »obarmhärtig förstörelse», menande sig vara ute »i Guds och fosterlandets ärenden», de komma en att tänka på munken Hieronymus med dolken dold i krucifixet. — Är knivhuggar-gemytet i Syd-Österbotten på väg att diviniseras, trots 800 år med den Vite Krist? Han skulle väl fördrivas som kommunist. »Vi ha huggit till och vi ämna hugga till slut.» »Vårt samvete har icke anklagat oss för den väg på vilken vi slagit in. Gud har välsignat vårt arbete»…
   Huru lätt ledes icke samvetet vilse av de braskande stora orden! De rycka med, de hetsa upp en, och snart hugger man till i god tro. — Ovan har vädjats till andra slagord, som borde vara trumf på de kristnes sida. Men alla se vi ju ensidigt. Och alla ha vi gott av fabeln om guldtanden: man skall icke prata i vädret.
   Vilja de rabiate ändå icke rätta sig, så intala vi oss tröst med Fontenelle. I betraktande av människors okunnighet och envetna begär att tro, säger han, bli våra protester, vår indignation nära nog en smula löjliga. Sanningen behöver icke vår vrede. Än mindre att vi taga livet av varandra för henne . . .
   På denna sin lära blev Fontenelle hundra år, utan svårare plågor av samvetsfrågor.  Och sanningen — ?
   Magna est veritas. Et praevalebit.