”Behaviorism.” En bolsjevism inom psykologin

Upphovsman/kvinna: Lagerborg Rolf
Utgivningsår: 1927
Publicerad i Filosofia.fi: 24.09.2007
Artikel i Finsk Tidskrift nr 4, år 1927 (187-202).

Bilagor

”Behaviorism." En bolsjevism inom psykologin: FTRLEnbolsjevism.pdf
Lagerborg, Rolf
”’Behaviorism.’ En bolsjevism inom psykologin”, Finsk Tidskrift, nr 4 år 1927 (187-202).

»Behaviorism.«

En bolsjevism inom psykologin.

Av

Rolf Lagerborg.

   På psykologkongressen i Groningen i september 1926 var huvudintresset knutet till spänningen mellan de forskningsmetoder, som kännetecknas av de talande namnen »Psychologie von oben» och »Psychologie von unten». Det är nya slagord för en nog så gammal motsättning: den mellan spekulativ och empirisk psykologi. Skolorna ha nyss strävat åtskils, men det makar sig redan till fred; på ömse sidor ske eftergifter, mest likväl till förmån för en säregen empiri, som utbildat sig i Amerika och går under namnet »Behaviorism». Parallellt ha samma metoder vunnit insteg i Ryssland; betecknande för deras grundsyn kallas de där — efter Pavloff och Bechtereff reflexologi.
   Denna segrande ytterlighetsriktning har hos oss alltför litet uppmärksammats, huru retsamt den än är egnad att bringa känslor att svalla och meningarna att dela sig. Dess grundläror finner man sammanförda i en bok med titeln Behaviorism och tryckåret 1925. Sedan Nietzsche och Freud har väl knappast en forskare kommit så mycken förargelse åstad — och så mycken fruktbar förnyelse — som bokens radikale författare, John B. Watson i New-York. Efter en serie tidskriftsartiklar gav han år 1919 en sammanhängande framställning av behavioristernas psykologi; men först med det nyssnämnda arbetet ha hans forskningar brutit igenom — och kommit folk att citera, vad James en gång skrev till Sully: »It seems to me, that psychology is like

188

physics before Galileo's time — not a single elementary law yet caught a glimpse of. A great chance for some future psychologue to make a greater name than Newton’s.»
   Vore Watson en Newton? Åtminstone är han en — Lenin i den psykologiska vetenskapen. — Detta innebär dock icke en förhandsdom. Med uttryck som »Psychologie von unten» borde icke heller a priori förknippas en förnedrande bibetydelse. Ty till denna riktning få räknas icke blott psykoanalysen, utan också barn- och djurpsykologin; och därtill de biologiskt-genetiska förklaringssätt, som även de spekulativa psykologerna mer och mer acceptera. »Det kanske lättaste sättet att framhäva motsättningen mellan den gamla och den nya psykologin», skriver Watson på sin boks första sida, »är att säga att alla psykologiska skolor utom behaviorismen utropa ’medvetandet’ till psykologins främsta föremål, medan behaviorismen anser, att psykologins väsentliga föremål är mänskliga varelsers förhållningssätt (behavior).» — Vore nu dessa förhållningssätt något av lägre värde? Eller äro de icke snarare biologiskt ett översta mål — så visst som de medvetna funktionernas uppgift är livsföringen som helhet? Så bleve behaviorismens forskningsobjekt i alla fall det väsentligare.

   Att utgå från det mänskliga själslivet, över huvud att räkna med detta, det tvingade enligt Watson över i metafysik: det smusslar ohjälpligt in något, om icke övernaturligt, så över-naturvetenskapligt. En naturvetenskap har att hålla sig till de fakta envar kan iakttaga, till rön som kunna kontrolleras vid varje forskningens härd: i detta fall alltså till förhållningssätt, till huru organismen reagerar, motoriskt och visceralt, vid yttre eller inre retningar; med bortseende, hela vägen upp, från tillstötande medvetna företeelser, som icke äro tillgängliga för yttre sinnens iakttagelse.
   »Ni vill alltså utmönstra själslivet från »vetenskapen om själen?» — Javisst, svarar Watson oförsagt. — Men det degraderar ju psykologin till enbar fysiologi? — Icke alldeles, menar Watson, det innebär en nyorientering, en omriktning

189

av fysiologin. Denna studerar mest delfunktioner: blodomloppet, nervmekanismen, matsmältningen, körtelsystemet; psykologin har att undersöka anpassningen, hela organismens förhållningssätt, och icke så mycket själva livsverksamheten som huru vi upptaga, avvärja, anpassa oss till retningar. Fysiologens praktiska ögonmärke vore vår hälsas betingelser; det praktiska syftet vid psykologin vore våra handlingssätts betingelser.
   Att uppspåra människors anlag och inrikta dem till allas bästa, att utröna huru, med vilka konstgrepp man tyckas uppfostra levande varelser, d. ä. avvända eller omställa ursprungliga reflexreaktioner: det är en uppgift, som går tillbaka till själslivsforskningens tidigaste mål. De psykologiska frågor man ställer sig självmant gälla nämligen handlingssätten och de retningar, varav de framkallas, de avse ett huru och ett varför: huru andra varelser komma att handla i ett eller annat livsläge, vad de skola säga till det eller det — ty också att tala är att uppföra sig — och varför de så göra, vad som influtit därpå. Kort sagt: behaviorismens intresse riktar sig, liksom vår ursprungliga, spontana psykologiska frågeställning, på retning och reaktion.
   Och denna psykologins första uppgift kan förslå för en vetenskap för sig. Ty man uppnår ej i en handvändning att utreda huru förhållningssätten upplösa sig i reaktioner på retningskonstellationer, märk väl icke endast i nedärvda reflexer, utan också i de som förvärvats — och de utgöra majoriteten. För dessa sekundära reflexreaktioner, som inövas livet i ända, har redan Pavloff tagit i bruk beteckningen villkorliga eller medelbart betingade, i syfte att därmed avgränsa en sådan andra natur från den första fysiologiska inställningen. Helt visst äro alla reaktioner direkt eller indirekt betingade, nämligen av retningar; men det har vunnit hävd att med betingade reflexer mena endast de indirekt betingade, alltså de som vunnits genom retningars association. Lyckas man komma underfund med, huru retningar associeras, med den goda, länge misskända termen, och huru de, tack vare sådan förknippning, utlösa reflexer i

190

allt vidare omfattning, så har man, och det naturvetenskapligt, förklarat, huru själslivet uppbygges.
   För denna psykologiska forskning bli motoriska reaktioner det närmaste objektet. Men motoriska och viscerala reflexer spela mångfaldigt in i varandra, de senare med större makt än man tror. Ett uppförande som helhet kan man icke förstå, än mindre kan man rikta om det, med mindre att man beaktar även det viscerala livet — och lär sig att komma åt det. — Att man kan betinga reflexer i organ, som icke lyda viljelivets styre, framgår av följande experiment. Man vet att pupillen sammandrages vid starkt eller plötsligt ljus; om man nu låter en klocka ringa, samtidigt med en sådan retning, så uppnår man efter ett antal gånger, att pupillsammandragning äger rum, när klockan ringer allena: alltså utan den ursprungliga ljusretningen.
   Behaviorismens lärobyggnad går, vad beträffar dess grundval, de medelbart betingade reflexerna, tillbaka till Pavloffs hundexperiment. Ger man hundar upprepat föda kort efter det eller samtidigt med att hunden retas med en färg eller en ton, så associeras snart dessa retningar: och färgen eller tonen allena framretar magsafter och saliv. Primärt ha ju dessa viscerala funktioner intet att skaffa med färger eller toner, de följa nedärft på födans retning, men frambetingas nu som förvärvade reflexer vid en viss färg eller ton. Hos människor framkallas saliv avsöndring, så snart man griper till en pipett, med vilken det i deras mun droppats syra; och tårar, när man öppnar en flaska, ur vilken de fått inandas klorvätesgas, även om flaskan för en gångs skull icke innehåller annat än luft. Doften av varma bakverk utlöser saliv som direkt reflex; men se vi piråger och tårtor på andra sidan om bagarens fönster, så känna vi det vattnas i munnen, ehuru någon doft icke når oss. Sådana betingade reflexer äro, inser man, utan tal.
   Pavloffs försök med associerade retningar och därav betingade reflexer ha drivits mycket långt. Vid ett institut i Berlin, med det judiska namnet Koholyt, har en doktor Ischlondsky indresserat salivreaktioner hos hundar till

191

taktslagen av en metronom. När takten håller sig under en hastighet av 90 slag i minuten, ligga de hundar oberörda, som matats vid takten 96; därefter spetsa de öronen upp till en takt av 95, men först när takten når 96, hoppa de upp och skälla, medan saliven droppar. Att till toner dresserade hundar reagera på samma vis t. ex. vid tonen ciss, men ännu icke vid C, det är ju redan förunderligt; men Ischlondsky har inövat födans reaktioner vid en av 64 stämgafflar, som rymmas på en vanlig oktav. En pianostämmare kan knappast ange den anslagna mellantonen; men hundarna ligga liknöjda, medan man konserterar för dem med två eller tre tjog stämgafflar — för att resa sig och visa glädjetecken, när den rätta stämgaffeln ljuder. Ett själiskt något, menar Ischlondsky, verkar det visserligen icke: hundarna idka ej tonträffning, jämföra ej, överlägga icke. Men med reaktionerna på födan har en samtidigt retad hjärngangliefunktion förknippats så intimt att, när den åter framretas, matreaktionerna följa.
   I alla de fall som anförts ha retningarna associerats för att leda till samma förhållningssätt; reaktionen har sålunda frambetingats också som reflex till retningar, som ursprungligen varit den främmande. Emellertid är det än vanligare att nya förhållningssätt framkallas: att, på grund av en retningsförknippning, primärreaktionen förtränges, ersättes av en ny. När barnet rör saxen eller bläckhornet, får det en knäpp på fingrarna: denna nytillträdande retning leder till reaktionen, att handen ryckes tillbaka. Upprepas detta, så leder snart saxen direkt till att draga handen tillbaka. Att ett »bränt barn skyr elden» visar att en liknande förknippning ägt rum. Att lära barn att hejda och hämma primära reflexreaktioner, främst excrementella urladdningar, men att vänta också i annat eller att »se men icke röra»: att inöva det viktiga du skall icke, det har man gjort i miljoner år — med att förknippa retningar. Det är så icke för tidigt att metoden tas upp till vetenskaplig fördjupning.
   Behaviorismens huvudinsats är förvisso dess experiment med att bortbetinga den första naturen och senare

192

förvärvade ovanor och frambetinga nya, egnade förhållningssätt. Därmed har man bragt »erfarenheten», grundligare än förr under laboratorieförsök. Bland forskningssvaren märkes, att våra motoriska förhållningssätt övervägande äro förvärvade, efter det vi stapplat med felsteg: de äro alltså betingade sekundära reaktioner. Det man kallar »instinkt», upplöser sig i ett samspel av viscerala och motoriska reflexer, som inorganiserats nedärft. Icke ens att man är högerhänt vill Watson betrakta som en första natur. Han åberopar försök med barn, som utbildats efter behag till höger eller vänsterhänta; och han påminner om huru ungar förmanas: »ät med högra handen», »giv högra handen när du hälsar», o. s. v. Att redan bland vildarna flertalet fostras att utbilda högra handen kom av att skölden i striden gjorde bättre nytta på hjärtats sida: man övade därför de unga att mest bruka höger arm. Så vore alltid »instinkten» en ändamålsenlig reaktionsvana, ett förhållningssätt, som betingats fram. Watson vill utdöma begreppet instinkt, av vilket man gjort så mycket väsen, i all synnerhet bland hans landsmän. Han menar att »instinkten» som term vore överflödig; man försvarar begreppet och bevarar det för att ändå få något av själiskt med, också där man icke täcks antaga ens skymten av en medveten avsikt.
   Så vad beträffar spenabarn. Att kalla deras sugande en instinkt är att införa ett onödigt ord, ty sugande är en reflexreaktion, lika själlös som — låt oss säga — sväljandet eller tuggandet och annan näringsupptagning. I att gripa, att krypa, att gå, och längre fram i livet i att fortplanta sig, tillkomma redan förvärvade reflexer. — Visa en tre månaders unge hans flaska, håll den så nära, att hans händer kunde nå den. Vad sker? Jo, den lille vrider på kroppen, armarna fäkta, fötterna sprattla, ögat fixerar, munnen rör sig, gnället stegras till skrik — men att fatta tag i flaskan och föra den till munnen, denna enda egnade urladdning, den infinner sig icke. Upprepa försöken dag efter dag och slut barnets fingrar om flaskan, när dess händer möjligtvis råka den.

193

Efter en 30 dagar skall retningen vara inriktad, hitta direkte till handen, medan de numera onödiga reflexreaktionerna bortfalla. — Märk väl, att redan förhållningssättet att barnet börjar sprattla, när det får sikte på flaskan, är en betingad reflex. Ty flaskans första retning är nappen i munnen: den primära reaktionen är sugandet. Småningom ha smakintryck och synintryck förknippats; och därmed betingar redan åsynen av flaskan de nämnda muskelreaktionerna.
   Och på samma sätt går det allt vidare upp vid förhållningssätt vi förvärva. Ett medvetande som minne spelar här icke in. Med »minne» mena vi framför allt, att, när en retning råkar en, som någon tid varit borta, man åter utför samma reaktioner, som inlärts vid retningen tidigare. Vi »minnas» reaktionen lika omedvetet som varje färdighet vi inövat. Vi tänka icke, när vi krypa eller gå, eller vid vår barnsliga aftonbön eller vid en dikt vi läst utantill eller vid lilla tabulan. Det är en mekaniskt fortlöpande serie motoriska reaktioner, där varje föregående rörelse retar fram den följande. Händer det, att man stakar sig, där ett nytt motiv sätter in, i bönen eller i dikten, så beror det icke på tankegången, lika litet som det, att man lättare kommer av sig, när man i ett pianostycke nått slutet av en melodigång. Utan om »minnet» här sviker, beror det på att en ramsa motoriska reaktioner, vilka sammanhänga mer enhetligt, också övats in som en helhet för sig; den föregående rörelsegruppen leder därmed kraftigare som retning till den nästa. — För mera invecklade minnesreflexer har Watson följande exempel. Han möter en gammal bekant, han ej råkat på många år. »Vad ser mitt öga, Addison från Seattle; vi ha icke träffat varandra sedan utställningen i Chicago! Minns du den och den gången, minns du vår glada avskedssits på det trevna Windermere-hotellet?» — O. s. v. utan ända. Huru har »minnet» uppkommit? Jo, de bodde på samma hotell, funno varandra vid måltiderna, besökte tillsammans utställningen, blevo allt närmare vänner: d. v. s. förvärvade vissa reaktionsvanor vid den andre som retning. Och dessa blevo till slut


194

allt fastare inorganiserade, tack vare att vännerna levde tillsammans och gemensamt reagerade på retningar. Så retar igen efter långa år redan åsynen av vännen vanorna fram, icke blott i motoriska reflexer och verbalmotoriska sådana, d. v. s. ord och tankar, utan också i viscerala reaktioner, som kallas glädje och tillgivenhet. — I mån av vanornas inövning består så den förnyade retningens, här återseendets benägenhet att inslå gamla reaktionsvägar.
   Vi föreställa oss i allmänhet att vår hjärna hyser en samling »minnen», mer eller, mindre väl ordnade »minnen», dem vi kunna framtaga som ur en liten ask. Men sådana »minnen» uppdyka icke, utan att en retning framkallar dem. Vad vi »minnas», blir sålunda ett med vad vi motoriskt bringa till »uttryck» — för att bruka den vanliga föråldrade termen. Det invändes, att enbart en upprepning av inorganiserade vanor är annat än minne som tankeakt. Att återkalla i minnet hörde tänkandet till. Att ur minnet deklamera ett skaldestycke vore ett sekundärt utförande. — Det är tvärtom, menar Watson. Vi kunna icke i tanken få tag på, låt säga den nästsista versen i en dikt, med mindre vi tyst rabbla upp den. Vi minnas i tanken ej annat än det vi lärt förknippa med ordreaktioner, d. ä. det vi kunna tala om. Orden föregå tankarna, orden bära tankarna. Reaktioner, som småbarn inlärt, utföra de även framgent; men tänkande minnas dessa reaktioner kunna varken de eller vuxna varelser, med mindre reaktionerna förknippats med ord. — Det leder oss över på problemet, huru tänkandet skall förklaras.

   Och här bjuder behaviorismen en ypperlig analys, som kanske förenklar något för mycket, men ändå är epokgörande. — Man påstår, säger Watson, vid universiteten, att tänkandet är något oåtkomligt, okroppsligt, rent »andligt». Detta »andliga» spökar från förhistorien; och vi äga alltfort en böjelse att svepa mystik kring allt sådant, vi icke kunna se och taga på. Men vi komma ingen vart, om vi röra oss med mystiska termer av detta slag; vi få se att det s. k. andliga oftast kan ersättas med det verbala, med vad som betingas av ord.

195

Tron på ett »andligt» i tänkandet tyckes vinna stöd i förhållandet, att djuren kunna bibringas många reaktionsvanor, men icke den att tala.
   Talets sociala upprinnelse och huru det betingas av reaktioner hos väsen, som i sin hjärna äga möjlighet för ordbildning, kunna vi icke nu ingå på. Det är nog att visa på småbarn, på huru de förknippa jollrandets läten, t. ex. ma eller da, med flaskans, moderns eller sköterskans åsyn. Mot slutet av barnets första år kan denna förknippning lätt frambetingas. Man låter ungen gnälla och sträcka sig efter flaskan, under det man upprepar da: håll på med det i tre veckor, säg da var gång barnet får nappen och redan när flaskan framvisas (liksom a, när barnet hålles fram); tag flaskan bort och säg da igen — och se, en dag säger ungen dada, i stället för att sprattla och skrika. Låt barnet då få flaskan utan tövan. Flaskans och hungerns retning har därmed vunnit en ny reaktion, som ersätter trevande, ansträngande och mindre egnade förhållningssätt. Så visar sig talet redan i vaggan som verksamt medel att spara kraft, det inövas framgent som bästa sättet att få andra att avhjälpa retningar — och därmed som ett vehikel för frigörelse och lättnad.
   Det bekväma i ordreflexerna, jämförda med andra och tyngre reaktioner, med att utföra en handling fullt ut, det torde, anmärker Watson, en husmor bäst veta att skatta, när hon — det gäller Amerika’t — får pröva på att ge order, än åt sin franska kammarsnärta, än åt sin rumäniska kokerska eller sin tyske betjänt, sin italienske trädgårdsdräng, sin kanske kinesiske gårdskarl eller sin ryske chaufför. Vilken tidsvinst och vilken kraftvinst, vilken vinst i effektivitet, att slippa med endast ord för att framkalla andras förhållningssätt — och, såsom sker när vi överlägga, för att framskjuta eller inställa även egna totalreaktioner. När vi lärt att förknippa ordreaktioner med handlingar och med ting, äga vi hela vår tillvaro så att säga i fickan; vi kunna handskas med tingen, såsom barnen bygga drömslott med träklossar, vi ha ord, som träda i stället för tingen: och denna lek på

196

allvar med ordreaktioner kallar man att tänka. Småbarn tänka att börja med högt, dövstumma icke utan fingerreflexer. Watson har lyssnat till vad hans unge tänker ensam i vaggan före insomnandet: hans yngre bror är dum, hans hund är snäll, hans sköterska var ledsen m. m. Barnen förmanas att tänka tyst: »inte tala ju pappa och mamma, när de äro allena». När barnen lärt sig läsa, få de upprepat höra: »läs sakta», »kan du inte läsa, utan att röra läpparna». Småningom försvinna dessa läppreaktioner, dock icke hos mindre övade; men ansatser till rörelser i talapparaten smyga sig med vid läsandet livet i ända. Och gärna också vid tänkandet; man överraskar sig i ensamhet med att prata för sig själv. — Huru vi nödda och tvungna bortbetinga talet vid tänkandet söker Watson belysa med följande exempel. Principalen kallar på bokhållaren, som igen varit ute och svirat. — Ni har goda anlag, säger han, men det är på tiden att Ni stadgar Er. Giftasvuxna flickor finns det gott om. Ni skall ge mig svar, om Ni går in på att gifta Er; och svara, innan Ni lämnar rummet. — Vad skall bokhållaren göra? Talar han högt, så stör han chefen, och han kunde avslöja saker, som gjorde att han fick avsked. Han måste tala tyst, d. ä. tänka; och sedan tänka högt sitt ja eller nej.
   Av det anförda framgår även, när vi tänka och varför vi tänka. Watson ger besked med att ställa en motfråga: när och varför handla vi med andra muskler än talorganens? Jo, när en retning anfäktar oss. Känner jag mig hungrig, så går jag till skafferiet, söker fram matrester och äter. Lättare avhjälpes retningen, om en tjänsteande är hemma, då kommer jag mig till föda med ordreaktioner. Att bereda en handling med verbala reaktioner blir i synnerhet en vinning— inför olika utvägar. Orden betyda en förkortning, en planteckning för förhållningssättet, det går hastigare och är mera ekonomiskt att bygga efter en ritning än att uppföra och riva på försök. — När upphöra vi åter att tänka? — Alldeles som den hungrige hör upp att söka i skänken, när han funnit något att äta: alltså när retningen avhjälpes.
   Att tänka är, behavioristiskt sett, att motoriskt reagera i

197

ord, som icke uttalas hörbart. Med miner och »talande» åtbörder, alltså med annat motoriskt, tyckes en ansats till tankeliv likväl kunna följa. Men endast verbaliserat, d. ä. i ord, tänker och dömer man klart. Ett utslag, en beräkning, en sammanhängande utredning bygger på ordsammanställningar, som träda i stället för totalreaktioner. Försök att lösa ett problem utan ord: och Ni skall finna att tänkandet betyder ett »subvocally speaking», ett underhörbart tal. Ha vi så skäl att upphöja det till ett mystiskt »andligt» något, för att det försiggår tyst…?
   Den primitiva ansats till tänkande, som gryr utan stöd av talapparaten, på basen av andra reaktioner, den stannar på samma spirande ståndpunkt som det tänkande man tillskrivit djuren. Det högre själslivet följer med språket; därav redan det gamla talet, att djuren visserligen ha »själ», men endast människan »ande». Början till det förhållningssätt som rätt egentligt hör människan till, är att en handling eller inställning till handling associeras med ordreaktioner: dessa bli tecken för handlingarna, att likställa med de sigmata man brukar i stenografin; och de ställföreträda för handlingens fullgångna reaktioner.
   Från och med det vi reagera med ord, äro vi tänkande väsen. Behavioristen Pierre Janet anknöt i detta sammanhang — under en föreläsning senaste vår — en rättelse till Pascal. »Människan är ett rö», sade denne, »men ett rö som tänker.» — Poetiskt uttryckt, anmärkte Janet; men exaktare vore att säga: »människan är ett djur, men ett pratsjukt djur — som oftast, när hon handlar, pratar tyst för sig själv».
   Den Descartes’ska dualismen, fortfor Janet, försummade att rannsaka tänkandets uppkomst. Så kom det att psykologerna isolerade detta högsta och sprängde in en avgrund mellan »andligt» och »materiellt». Nu hade vi lärt oss inse, att tänkandet består i ordreaktioner, där det hörbara talet bortbetingats. Icke tanken var det primära, och handlingen endast ett uttryck därför; utan tanken vore en avläggare, ett förkortningstecken för handlingen. Man börjar med fullgången handling; kroppens och lemmarnas rörelser inskrän-

198

kas, tack vare talet, till lättare rörelser i strupen och munnen; vid tänkandet knappas dessa in ända till det omärkliga. En psykologi, som utgick från tanken utan hänsyn till dess anförda genesis, den vore på orätt väg och skulle snart distanseras av förhållningssättens psykologi, den s. k. behaviorismen. Så ny denna vore, hade den redan, tack vare sin klara riktlinje, bevisat sig fruktbar och framtidsrik, framom alla tävlande angreppsmetoder.
   Så upplyst dömde Janet. — I grunden är behaviorismen en utformning av Münsterbergs Aktionstheorie i kombination med Machs Prinzip der Ökonomie. Den engelska associationspsykologin och den franska skolans reflexläror komma åter till heders, fördjupade genom de ryska och amerikanska experimenten, som lärt att betinga förhållningssätt. Man analyserar tänkandet och medvetet liv över huvud — och kanske allra bäst känslolivet, varom en annan gång — under den ständiga synpunkten av dess biologiska grund och syfte, nämligen vårt förhållningssätt. De gamla begreppen upplösas; vetenskapen om själslivet får omsider ett enhetligt språk, och ett rent naturvetenskapligt, nämligen de biologiska termernas, främst retning och reaktion. Det funnes, försäkrar Watson, intet psykologiskt problem, om än aldrig så komplicerat, som icke utan rest kunde lösas med dessa enkla begrepp. Om de gamla begreppen menar han, att det vore lätt att påvisa, att man icke förstår vad man menar med dem. På grund av språkbruket, av tidigare läsning, har man startat med dessa svävande termer, försummande kunskapskritiken, det första villkoret för vetenskap. Behaviorismen vore nytt vin — och krävde nya läglar.

   Huru skall man då komma till rätta med behaviorismens termer i de många kulturvetenskaper — filosofiska, sociologiska och estetiska discipliner, som tyskarna kalla »Geisteswissenschaften» — i vilka man kastar boll med ord, som sväva över tingen? — De måste, svarar Watson, lägga om sitt sätt att förklara. Dem ålåg att bevisa, att deras

199

verbala spekulation har rätt att upptaga tid och arbete vid de studerandes utbildning.
   I stället t. ex. för en sociologi, som opererar med själsliga termer, bör träda en saklig socialvetenskap, som grundar sig på retning och reaktion. Inför låt säga en strejk, gäller det att visa det sakläge, den retningskombination, som utlöst dess reaktioner, se till om samma betingelser i regeln leda till strejkfenomen: socialt söka fastställa lagar, giltiga så man från retningarna kan sluta sig till reaktionen. Och giltiga så att man kan framtvinga önskade reaktioner med hjälp av nya retningar: låt säga med egna hem, provisioner och pensioner, med läsesalar och klubbar, med lekplatser och badanstalter. Att öka de anställdes trevnad, där styret sker med fast hand och metodiskt, leder till att öka arbetshågen och arbetets effektivitet. I regeln trevar man blint, i fall man gör något alls, förrän retningar och reaktioner urartat till odrägliga. De socialpolitiska frågorna böra uppställas som följer: önskvärt är att en samhällsgrupp skall reagera så eller så; vilka äro de retmedel vi därvid böra använda? Ytterst syftar all vetenskap till underlättande och förädlande av människors liv och strävan; en vetenskaplig samhällslära har att utforska grundprinciperna för levnadssättet i samhället för tillämpning på enskilda fall, precis som psykologin i behavioritisk utrustning utröner grundbetingelserna för det enskilda handlingslivet. I tillämpning på pedagogiken hade denna psykologi nått långt med att uppdaga egnade retningar för önskvärda reaktioner. Men socialpolitikens villervalla saknade oftast tillstymmelse till socialpsykologisk utforskning. Som avskräckande exempel anföres bolsjevismen — det värsta i historiens brokiga samling av förhastade experiment.
   Ett annat och lika huvudlöst försök hade den totala förbudslagen varit. Om allt oförutsett den lett till, uttalar sig Watson som följer: Krogväsendet alstrade en mängd handlingar, som samhället fördömde. Utan att vara i stånd att uppgöra en förståndig förutsägelse, om vad som skulle hända, nedbröto de konventionellt tänkande hela det gamla

200

sakläget, visserligen i tro, att man därmed avskaffat alkoholens retning (och alltså tillika dess bedrövliga reaktioner): inga drinkare mera, fängelserna tömda (ty ett stort antal brott begås under alkoholens inflytande); lösaktigt leverne inskränkt, (ty alkoholen retar könsdriften), m. m.… Reaktionerna ha emellertid, utom möjligen i småstäder, blivit de rent motsatta.… Våra fängelser äro mer överbefolkade än någonsin. Brottens antal är i stigande, i all synnerhet dråpens. I livförsäkringsbolagens hela koncern har man med skäl blivit orolig: ett enda bolag förlorade under år 1924 enbart på mord 750,000 dollars. Därtill ha tusenden medborgare skjutits under smuggling av alkohol eller dött av alkoholförgiftning. Förbudslagen trampas likafullt under fötterna. Och med brytandet av denna ena lag har all respekt för lag avlägsnats. Alldeles som när ett heligt tabu visat sig kunna ostraffat överträdas, därmed medicinmannens övriga tabu förlorar sin makt över sinnena. Såsom det gått i primitiva samhällen, så har det nu gått i U. S. A.: utom all fråga ha alla lagar begynt att aktas mindre.
   I Finland, utom Ryssland det enda land, där underklassvanstyret experimenterat med både bolsjevism och förbudslag, torde man nödgas erkänna, att alkoholens retning och missbruk icke med totalförbud bortbetingats. Och vidare, att en sociologi, som strävar att uppdaga lagar för retning och reaktion, vore egnad att förekomma missgrepp och avvända skam och skada.

   Att Watson tar avstånd från bolsjevismen kan tyckas tala mot associationen mellan behaviorism och bolsjevism. Men icke ordens liknande klang, icke heller det, att de allmänt lånats som beteckning för ett system, som ges ut för det enda berättigade — icke de yttre likheterna, ha föranlett denna vår sammanställning. En överensstämmelse i det inre kommer emellertid till: de hävdvunna idealen vräkas undan som gammalt bråte. Detta är vad som verkat, att behaviorismen — eller reflexologin, såsom ryssarna kalla

201

läran — år påbjuden i sovjetregimen som obligatoriskt läroämne ej endast för medicinare, utan också för blivande lärare. En handbok, skriven av Bechtereff, i den nämnda officiella psykologin, utgavs år 1925 på den ryska statens förlag, och det redan i en tredje upplaga. Det råder i själva verket, man ville säga en andlig frändskap mellan bolsjevismens doktrin och metoder och Watsons konsekvens i att bryta ned, hänsynslöst och fanatiskt. Ty också behaviorismen drar kors över traditionerna; helt visst för att bygga upp nytt efter all barbarisk förödelse. Stötande dömer och utdömer Watson att studera det förgångnas bemödanden; cyniskt har han sin fröjd i att trotsa den vedertagna lärdomens former. Han lägger an på korthuggna satser, på journalism i rubrikerna, på en utstuderad reklamkonst ända fram till den typografiska utstyrseln. Hans bok är inställd på massverkan, hans framställningssätt så enkelt, så lätt tillgängligt för menige man, att det rent av gör intryck av obildning — eller av underklassovilja mot ett förnämare väsen. I Europa äro vi vana vid omständlig historisk belysning, vid en lactea ubertas i skrivsättet, vid subtiliteter och sirligheter som ett arv av seklers kultur. Att såsom Watson gör det utlämna ornamenten, skriva proletärmässigt rakt på sak, med förkärlek för det låga, är ett brott om icke mot vetenskapens värdighet så mot andan i humaniora.
   Behaviorismen betecknas en psykologins deklassering. — Men kanske det likväl är nog så konstigt att eliminera allt överflödigt, att, såsom det heter i matematiken, hyfsa ekvationen. Och ungdomsfrisk och handlingskraftig verkar denna amerikanism, när den låter slöjorna falla eller lämnar därhän de frågor, som icke i det givna momentet rätlinjigt leda till syftemålen. — Så blir, trots allt, denna behaviorism i Watsons väckande framställning en vidunderligt fängslande forskningsriktning, som sannolikt skall nå herraväldet över nästa släktleds sinnen. Och som även är värd att få ledningen i framtidens psykologi; och ledningen också allmänfilosofiskt. Vissa dess antagonister böja sig redan för dess förtjänst; så Driesch, som, trots sina inkast, lovprisar Watsons

202

försöksanordning och andra forskningssynpunkter, bl. a. med orden: »es gibt wenig so gutes». Och med Driesch må vi anbefalla Watsons läror som motvikt mot de motsatta ensidigheter, som synnerligast i Tyskland förvrida psykologin. Behaviorismen har nämligen lagt i dagen, att psykologin kan reda sig utan de begrepp, som härstamma enbart från själslivet — och att den måste så göra, såframt den skall vara naturvetenskap. Och därmed bli dessa försåtliga ord, som misslett vår syn på människan, i vetenskapen förkastliga: entia non sunt multiplicanda praeter necessitatem.