Om exakta metoder i psykologin

Stickord:
Upphovsman/kvinna:
Utgivningsår: 1887
Publicerad i Filosofia.fi: 24.09.2007
Debattartikel i Finsk Tidskrift nr 5, år 1887 (269-349).

Bilagor

Om exakta metoder i psykologin: FTHNOmexakta.pdf
Neiglick, Hjalmar
“Om exakta metoder i psykologin”, Finsk Tidskrift, nr 5 år 1887 (269-349).


Om exakta metoder i psykologin.

I.

Man har nyligen skiljt mellan tvenne slag af psykologi: den som börjar och den som på sin höjd slutar med en teori om själens väsen. Det är närmast denna senare, som Albert Lange, materialismens historieskrifvare, åsyftar, då han talar om ,,eine Psychologie ohne Seele” och dermed betecknar den nutida psykologiska forskningens egentliga uppgift; nämligen en psykologi, som väl bibehåller det gamla slägtnamnet på en viss grupp af företeelser — de psykiska —, men som till föremål för sin undersökning väljer just dessa företeelser sjelfva, icke den metafysiska substans, som tilläfventyrs ligger förborgad bort om dem.
   En sådan empirisk psykologi är nu i princip ingenting nytt eller radikalt. Den är så långt ifrån att vara det, att man tvärtom bland psykologiska arbeten från de sista decennierna knapt träffar ett, som icke skulle göra anspråk på att vara ,,empiriskt”, ,,grundadt på erfarenhet”. Emellertid är det häller icke sällsynt att möta yttranden, fulla af tvifvel och betänkligheter mot sjelfva möjligheten af en empirisk psykologi, och dessa tvifvel äro icke starkast hos sakens motståndare af parti-pris; myndigast ljuda de, när de komma från den empiriska forskningens eget läger. Man har svårt att förstå huru själslifvets flyktiga företeelser, alla ärliga afsigter till trots, någonsin skulle tillåta en exakt undersökning i samma mening som den yttre naturens; medan forskaren här har fast mark under fötterna, kommer han på gungande grund, såsnart han beträder det rent psykiska gebitet; han står utanför naturfenomenen, han kan iakttaga dem hur länge och hur ofta han behagar, utan att derigenom störa deras förlopp, medan deremot en omedelbar iakttagelse af psykiska fenomen stöter på svårigheter, som göra den så godt som omöjlig. Här är det sig sjelf iakttagaren måste observera, och enhvar, som lagt märke till huru våra själs akter skygga tillbaka för dylika spioner i eget hus, måste medge att

270

det hela är en temligen lönlös förrättning och att det är på ganska goda grunder man förliknat en menniska, i färd med att på fullt allvar iakttaga sig sjelf, vid Münchausen, som vid hårpiskan drager sig sjelf ur kärret. Vi ha visserligen den utvägen kvar att lemna det psykiska fenomen vi vilja iakttaga i fred, så länge det pågår och först efteråt påminna oss dess förlopp, och det är otvifvelaktigt på denna omväg den psykiska sjelfiakttagelsen kommit till de resultat, som nu finnas samlade. Vi ha vidare en annan utväg, nämligen att observera andras själslif; och denna metod har då också funnit en ännu flitigare användning än den förra. Men det är icke dess mindre sjelfklart att hela denna psykologiska observationsmetod, så goda praktiska resultat den också lemnat och fortfarande lemnar i den deskriptiva psykologins och i menniskokännedomens tjenst, likväl saknar alla betingelser för att mäta sig med naturforskningens strängt exakta observationsmetoder. Det är insigten om det oförbätterligt dilettantmässiga i den så kallade inre iakttagelsen som ledt Auguste Comte till påståendet att psykologin skall bli vetenskap först den dag, då alla psykiska frågor blifvit besvarade af fysiologin. Men redan före honom stälde Kant psykologins horoskop lika ogynsamt, då han förklarade henne ,,oförmögen att någonsin vinna en plats bland de exakta naturvetenskaperna”. Denna mörka spådom stödde Kant på tvenne skäl. Det ena är: att de inre företeelserna förlöpa endast i tidens form, icke såsom de yttre äfven i rummets, och att de således ha endast en dimension, medan de för att kunna mätas borde ha minst tvenne. Kant slöt häraf att matematiken aldrig skulle kunna tillämpas på psykologin.
   Kants andra skäl är ungefär det samma som Comtes mot den inre iakttagelsen: att vi icke ha samma makt öfver de inre företeelserna som öfver de yttre, att vi icke kunna godtyckligt ingripa i deras förlopp och att vi följaktligen heller aldrig skola bli i stånd att anställa psykologiska experiment.
   Det är nu klart att Kant träffat just den brännande punkten och i sina tvenne argument formulerat betingelserna för att en empirisk vetenskap skall kunna bli exakt, det vill säga verklig vetenskap. Först när fysikern satt sig

271

i stånd att mäta en rörelses styrka, kan det bli tal om att utröna dess lagar; först när han på experimentel väg lyckats framkalla de verkningar han förut induktivt tillskrifvit vissa orsaker, har han ett säkert medel att verificera sin hypotes.
   Det kan således heller icke nekas att, om Kant verkligen hade rätt i sina tvenne påståenden, saken dermed vore afgjord till psykologins oföränderliga nackdel. Hon kunde fortfara att fjärma sig mera och mera från sina rent spekulativa ungdomsår, hon kunde vinna allt större garantier mot ett nytt återfall i orkeslös dialektik af det slag, som vållades af den allrådande hegelianismen under första tredjedelen af detta sekel; hon kunde dock icke bli annat än en rent beskrifvande vetenskap; hon kunde aldrig finna de verkliga lagarna för själslifvet i samma n{m}ening som fysiken finner lagarna för det mekaniska skeendet och fysiologin är på god väg att finna lagarna för organismens lif. Ty hon skulle just sakna de båda vapen, som den yttre naturforskningen har att tacka för flertalet af sina segrar, den kvantitativa bestämningen och experimentet.
   Den omständigheten, att såväl Kants ofvan anförda påståenden som skälen derför upprepas så ofta ännu i dag, vittnar otvifvelaktigt om att psykologin fortfarande står långt tillbaka för naturvetenskaperna i egentlig mening. Men mycket har redan vunnits, om det lyckats en senare tids forskning att kullkasta Kants domslut åtminstone i princip och visa att en exakt psykologi är både tänkbar och praktiskt möjlig.
   Herbart, Kants egen lärling, var den första, som åtog sig att lösa denna både stora och vanskliga uppgift. Medan Herbart, strängt metafysisk i sin uppfattning af föreställningarnas ursprung, med Kant var ense derom att lagarna för själslifvet måste sökas inom det psykiska skeendets eget gebit och medan han följaktligen äfven i likhet med Kant ansåg en experimentel psykologi för omöjlig, så bestred han desto mera energiskt Kants andra sats: att matematiken icke skulle kunna tillämpas på psykologin. Kant hade förbisett att våra själsakter icke blott följa på hvarandra i tiden, icke heller blott skilja sig från hvarandra genom kvalitativa differenser, utan derjemte ega

272

olika grader af styrka. Såväl förnimmelser som känslor, drifter, viljoakter, psykiska företeelser öfver hufvud, kunna vara än starka, än svaga, kunna från en lägre intensitetsgrad bringas att öfvergå till en högre och tvärtom. Genom att uppmärksamma denna rent kvantitativa sida af själslifvet var den andra dimensionen funnen, och Herbart hade, såsom han trodde, betingelserna för en matematisk psykologi gifna.
   Det är emellertid så mycket mindre skäl att i detta sammanhang följa Herbarts matematiska psykologi i dess enskildheter, som det egentliga plus han lagt till sträfvan-det efter en exakt psykologi icke består i dessa enskildheter, utan fastmera i sjelfva den princip, hvarpå företaget hvilade, med andra ord idén att ur det inbördes förhållandet mellan psykiska intensiteter finna grundvalen för ett blifvande system af exakta psykiska lagar. Af så mycket större, om också närmast negativt, intresse är det deremot att lägga märke till den väg Herbart inslår för att nå sitt mål.
   Jag antydde redan att Herbarts ståndpunkt ursprungligen var rent metafysisk. I förnimmelsen såg han mindre ett kombineradt psyko-fysiskt förlopp, som tagit sitt upphof i ett fysikaliskt irritament, som derpå fortplantats från sinnesorganet till centralorganet genom en rent fysiologisk process, och som slutligen der utlöst en akt af medvetande. Det väsentliga för Herbart var denna sista instans. Sitt uttryck fann hans uppfattning i den metafysiska läran, att föreställningarna äro själsatomens akter af sjelfuppehållelse mot omverldens angrepp. Nu gälde det att finna lagarna för dessa akters vexelverkan och att, som sagdt, finna dem ur de förändringar, som dervid framkallades i de konkurrerande föreställningarnas styrka. Det var dervid, såsom vi sett, icke Herbarts mening att stanna vid en ungefärlig bestämning eller att påvisa endast tendenser till lagar; han sökte affatta sina lagar i strängt matematisk form. För att här tillämpa matematik, skulle det naturligtvis egentligen ha fordrats bestämbara storheter och bestämbara förhållanden mellan storheter. Men det är lätt att inse att det för Herbart skulle bli lika svårt att finna det ena som det andra. Våra psykiska akter såsom sådana

273

äro icke mätbara. Vi kunna visserligen utan synnerlig svårighet jemföra ett antal t. ex. föreställningar med hvarandra; vi kunna, ofta med stor bestämdhet, konstatera att den ena är starkare än den andra, men det som vi icke kunna, det är att fastställa huru mycket föreställningen A är starkare än föreställningen B. De psykiska förändringar, som Herbart hade att med matematisk noggrannhet fixera, voro alltså fullkomligt obestämda storheter.
   Det återstod då för Herbart att hjelpa sig fram med hypoteser. Han antog till först att likartade föreställningar ,,hämma” hvarandra, olikartade deremot icke, ett antagande som, redan det, icke visat sig hålla stånd för en noggrannare psykologisk analys. Han uppstälde dernäst en rad af hypoteser om det förhållande, hvari denna ömsesidiga hämning står till föreställningarnas respektive intensitets- och motsättningsgrader. För att åvägabringa ett uttryck för det tillstånd i medvetandet, som resulterade ur samtliga dessa hämningsprocesser, uppstälde han slutligen generalhypotesen: att det totala hämningskvantum öfver hufvud är så ringa som möjligt; så att icke hvarje föreställning med nödvändighet förlorar något af sin ursprungliga styrka, utan om t. ex. till två föreställningar, mellan hvilka råder stark motsats, stöter en tredje mindre motsatt föreställning, de båda föregående upphöra att hämma hvarandra och i stället med förenade krafter hämma den svagare nykomlingen. Det är i synnerhet i den sist anförda punkten lätt, såväl att märka hur Herbart stakat sig fram till sina hämningslagar, som att påvisa det ohållbara i dem. Ty skall någon analogi råda mellan den själens mekanik, Herbart åsyftade att uppställa, och de allmänna lagarna för rörelsen, så fins det naturligtvis ingen grund hvarför icke den svagare föreställningen C i sin mon skulle modifiera — hämma — de båda starkare A och B, och dessas inbördes modifikation dervid fortfara, om också på ett mera kompliceradt sätt än tillförene.
   Men för Herbart kom det i grunden också mindre an på denna stränga analogi med den yttre mekanikens lagar; det gälde framför allt att i (skenbart) fasta formler fånga den inre iakttagelsens resultat. Och det som föresväfvade honom vid uppställandet af den nyss omtalade lagen var

274

synbarligen detta: att om vår uppmärksamhet är delad mellan föreställningar i liflig konflikt, alla svagare motsatser stanna i skuggan och liksom allena få plikta för att de djerfts blanda sig i de starkares strid. Men denna flyktiga likhet mellan ett skenbart psykiskt fenomen och en godtycklig matematisk formel är naturligtvis ingen tillräcklig garanti för att den senare verkligen exakt uttrycker det förra. Wundt har derför på goda grunder kunnat fälla den dom öfver Herbarts matematiska psykologi, att der öfver allt råder ett tycke af likhet mellan skiftningarna i vårt medvetande och de formler han valt, men att derunder ingenting borgar för att just dessa formler äro de riktiga.
   Vi sågo redan att detta ligger i sakens natur. Vi ega absolut ingen metod att mäta psykiska storheter, sålänge vi, liksom Herbart, nöja oss med vår inre iakttagelses rön. Vilja vi icke gå utanför denna, är det likaså godt att låta hela matematiken fara; ty hela systemet blir en rad af okontrollerbara hypoteser, och det är icke fast underlag nog för matematiska kalkyler.
   Deremot öppna sig helt andra utsigter, om vi icke stanna vid förnimmelsens psykiska slutled, utan taga hela den psyko-fysiska processen i betraktande. Gled hvarje möjlighet till en exakt kvantitativ bestämning oss ur händerna, så länge vi hade med blotta själsakter att göra, så kunna vi nu räkna med åtminstone delvis samma faktorer som den yttre naturforskningen. Såsom närmaste orsak till förnimmelsen sätta vi en nervrörelse och såsom närmast föregående orsak det periferiska organets retning. Retningens styrka beror nu i sin tur af det fysikaliska irritamentets styrka; här blir således åtminstone i den ena polen en rent fysikalisk mätning möjlig.
  
_________

   När det nu gäller att mäta förnimmelserna genom de retningar, som betinga dem, skulle det antagande naturligtvis ligga närmast, att bådas intensiteter äro direkt proportionela, så att mot en viss retningsintensitet svarar en viss förnimmelsesintensitet, som växer, när intryckets styrka växer. Vi skulle då ha det enkla förhållande, att en dub-

275

belt så stark retning framkallar en dubbelt så stark förnimmelse och så vidare. Denna åsigt har också, med det enklas förstfödslorätt, tidigare varit allmänt gällande; den är bland annat betraktad som sjelfklar af Herbart. Men hvar dags erfarenhet lär oss att saken i sjelfva verket är långt mera komplicerad. En dubbelkvartett sjunger icke dubbelt starkare än en enkel; etthundra bleckinstrument verka på långt när icke så döfvande starkt som man skulle vänta, när man har hört femtio. Stjernorna, nattens ljus, släckas endast af poeterna om dagen; men medan de tindra klart och skarpt tills morgonen gryr, lyckas deras ljusstyrka, som fortfarande objektivt taget är precis den samma, alls icke göra sig bemärkt, när den adderas till solljuset. Och om månen säger almanacken att ,,de ljusa nätterna förtaga dess sken”. Så länge tåget står vid stationen, kunna vi föra ett samtal med dämpad röst; men när tåget sätter sig i rörelse, när hjulens rasslande begynner, blir vår stämma hörbar först sedan vi mångdubblat våra ansträngningar. Håller man ett lods vigt i handen och lägger ett lod till, så märkes skilnaden tydligt; men har man förut ett lispund och lägger nu ett lods vigt till, så märkes ingen skilnad. Med andra ord: en och samma retning utlöser icke alltid samma förnimmelse; det beror på styrkan af redan förut befintliga förnimmelser, om en tillstötande retning öfver hufvud lyckas göra sig bemärkt och i hvilken grad detta sker. Eller allmänt uttryckt: förnimmelsens styrka växer långsammare än retningens.
   Så långt den alldagliga erfarenheten. Men nu reser sig den exakta vetenskapens fråga: hur mycket långsammare växa de centrala intensiteterna än de periferiska? Och derom säger den dagliga erfarenheten begripligtvis ingenting. För att komma den lag på spåren, som skymtar fram ur nyssnämda praktiska rön, blir en exakt mätning af nöden; och här har det nu för första gången ådagalagts att icke blott den kva    ntitativa bestämningen, utan också experimentet är möjligt i psykologin.
   Det är ett allmänt faktum att det icke är fackpsykologerna — alias filosoferna —, utan naturvetenskapsmän på olika gebit, som, och det ofta genom rent tillfälliga omständigheter, kommit att samla det första virket till

276

framtidsbyggnaden exakt psykologi. Så också i förevarande fall. De tidigaste hithörande observationer anträffas i verk af män som Euler, Bernoulli, Laplace, Arago, Masson och andra. Men framför alla andra har fysiologen Ernst Heinrich Weber fäst sitt namn vid den psykofysiska lagens uppkomst. Weber anstälde sjelf tvenne slag af försök. Han observerade linier af olika dimensioner och fann att, hvilken längd en linie A än hade, en annan linie B, för att märkas större än A, alltid måste öfverskjuta A med 1/50 af dennas längd. Vidare jemförde han olika grader af tryck och iakttog bland annat att, med hvilken vigt den ena handen än är belastad, den andras last alltid måste vara ungefär 1/3 större för att en skilnad skall märkas. Ur dessa iakttagelser tycktes det framgå att det tillskott af retning, som betingade en jemt och nätt märkbar ökning af förnimmelsen, alltid stodo i ett bestämdt förhållande till den förut befintliga retningsintensiteten. Weber uttryckte detta faktum genom följande sats: för att våra förnimmelser skola växa med konstanta differenser, måste retningarna växa med konstanta förhållanden. Eller med andra ord: retningens styrka måste tilltaga i geometrisk progression, för att förnimmelsens styrka skall tilltaga i aritmetisk progression.
   Det är denna lag, som Fechner, psykofysikens systematiker och utbildare, har kallat den Weberska eller psykofysiska lagen. Fechner sjelf har, för att möjliggöra en direkt mätning af förnimmelsen genom retningen, sökt ett nytt uttryck för samma lag. Genom att först fastställa de minsta möjliga retningar, för hvilka de särskilda sinnena äro känsliga, och sålunda finna de enheter, hvarifrån beräkningen kunde utgå; genom att dernäst antaga att de jemt och nätt märkbara skilnaderna i förnimmelsen äro exakt lika stora, oberoende af på hvilken grad af retningsskalan denna skilnad noteras, och genom att slutligen stöda sig på förutsättningar af rent matematisk natur, har Fechner funnit sin ryktbara ,,psykofysiska måttformel”, som, uttryckt i ord, lyder så:
   Förnimmelsen växer som logaritmen af retningen.
   Diskussionen om denna genialiskt enkla formel är ännu icke afslutad, men af allt att döma, skall en psykologisk lag i så strängt abstrakt affattning icke kunna rätt-

277

färdigas såsom uttryck för den ytterst sammansatta process, hvars resultant är en af våra förnimmelser. Af större intresse än denna rent matematiska diskussion är det emellertid för en hastig öfverblick af psykofysikens ställning i närvarande stund att se efter i hvilken grad den Weberska lagen i sin tidigare, mindre abstrakta och mera förutsättningsfria form har visat sig giltig för våra sinnens verksamhet.

   Samtliga experimentela metoder, som användas för att undersöka förhållandet mellan retning och förnimmelse, måste naturligtvis fylla ett grundvilkor. Medan den förras tillväxt är tillgänglig för en rent fysikalisk mätning, måste också i den centrala polen en bestämd jemförelse kunna ega rum. Med andra ord: det gäller vid hvarje psykofysiskt experiment att anbringa ett mått, icke blott på retningens, utan äfven på förnimmelsens styrka. Visserligen har det nu synnerligen ofta påståtts att man i grunden alldeles icke kan skilja åt en psykisk företeelses styrka och dess kvalitet, utan att om en förnimmelse göres starkare, den på samma gång förändrar sin kvalitet, och att på denna grund en uteslutande kvantitativ jemförelse vore omöjlig. Det är sannolikt att denna invändning hvilar på en riktig iakttagelse af vår förnimmelses skiftningar. Men de, som rikta den mot psykofysiken, förbise en sak. Här kommer det nämligen icke an på att jemföra de olika starka förnimmelserna sjelfva, utan deras skilnader; vi inrätta oss så, att vi å ena sidan kunna mäta retningens tillväxt, alltså dess successiva differenser, och å andra sidan förnimmelsens tillväxt, alltså dess successiva differenser.
   Detta synes möjligt att uppnå på två olika vägar. Antingen utgår man från en viss gifven förnimmelse A och låter derpå den motsvarande retningen långsamt växa, tills en ny förnimmelse B uppstår, som jemt och nätt skiljer sig från A. Framkalla vi derpå, utgående från en tredje förnimmelse C, den retning D, som i sin tur jemt och nätt skiljer sig från C, så ha vi alltså här två minimala och följaktligen lika stora differenser. Eller också kan man

278

välja större, eller som det på psykofysikens konstspråk heter, öfvermärkliga differenser. Men då är det klart att en enda differens icke omedelbart utgör en bestämd storhet, såsom fallet var med de jemt och nätt märkbara; här äro vi till en början blott i stånd att beteckna en intensitet såsom mycket större eller litet större än en annan, ingenting vidare. Betrakta vi deremot samtidigt två differenser, så böra vi kunna afgöra om dessa äro lika eller olika stora. Det har också verkligen visat sig att detta låter sig göra med fullständig noggrannhet. Den belgiske fysikern Plateau leddes nämligen vid sina undersökningar af vissa för synsinnet egendomliga subjektiva företeelser till att anställa följande experiment. Han tog ett rent hvitt papper och ett annat, som han målat djupsvart, och uppfordrade flere personer, som sysslat med målning, att blanda till den gråa nyans, som föreföll dem att ligga midt emellan det hvita och det svarta: de inlemnade profven öfverensstämde nästan fullständigt med hvarandra. Naturligtvis kunde delningen förnyas innanför de båda funna differenserna, och så åter och åter.
   Tillämpas nu ettdera förfarandet i tillräckligt många fall och längs en vidsträckt skala af intensiteter, så är det klart att en successiv jemförelse mellan retningar och förnimmelser derigenom blir möjlig. Klart är det emellertid också att ofvanstående endast är en antydning af experimenteringens grunddrag, icke en beskrifning af dess definitiva förlopp. För att uppnå tillförlitliga resultat äro flerfaldiga kombinationer af nöden, och sålunda hafva fyra särskilda metoder utbildats. De minimala skilnadernas metod är en utveckling af det förstbeskrifna, medelgradationernas metod en utveckling af det sistbeskrifna förfarandet. Genom variation af den förra har man ytterligare konstruerat tvenne: medelfelens och de riktiga och falska fallens metod. För korthetens skull kunna vi emellertid här utelemna den detaljerade redogörelsen för deras förlopp och vilja nu i stället kasta en blick på psykofysiken stadd i verksamhet.

279

   Fechner, som först sammanstälde det spridda materialet till en psykofysisk lag och som ökade dessa undersökningar med talrika egna, trodde sig också verkligen i stånd att konstatera den Weberska lagens giltighet för våra flesta sinnen. Han fortsatte Webers vigtförsök enligt de minimala skilnadernas metod och fann samma konstanta förhållande för den retningstillväxt, som betingade en jemt och nätt märkbar ökning af förnimmelsen, nämligen 1/3. Alltså: utgick han från en vigt af ett lod, så behöfdes ett tillskott af 1/3 lod, förrän någon skilnad blef märkbar; till ett skålpund behöfdes 1/3 skålpund, till två, 2/3 och så vidare.
   Dessa försök anstäldes så, att försöksindividen först lade sin hand på ett fast underlag och derpå lät belasta den. Gälde det deremot att lyfta vigter, så är det klart att försöksbetingelserna komplicerades betydligt. Ty nu var trycket på handen icke längre det enda verkande irritamentet; ansträngningen af armens och handens muskler utlöste nya förnimmelser. En ökad känslighet för retningsdifferenser måste bli följden häraf. Också för muskelsinnet fann Fechner emellertid den Weberska lagen verksam. Begynte han med att lyfta en vigt på 100 gram, så var 6 gram det jemt och nätt märkbara tillskottet; började han med en kilogram, var det 60 gram. Den konstanta tillväxten var alltså 0,06 eller 1/17.
   Samma experiment upprepades med temperaturförnimmelserna. Genom att samtidigt doppa två fingrar af samma hand i olika vattenskålar, fann man att de båda jemförda temperaturerna alltid måste ega samma relativa differens, om en skilnad i förnimmelsen skulle varsnas. Detta konstanta bråk faststäldes af Fechner till 1/3.
   Vid mätning af ljudstyrkan ega vi den enkla utvägen att låta en kula af bestämd vigt falla från olika höjder: styrkan af ljudet, som frambringas af kulans stöt mot underlaget, är direkt proportionel med fallhöjden. Vid särskilda experiment, anstälda af Volkmann, Renz och Wolf, visade det sig att de fallhöjder, som svarade mot två nätt och jemt urskiljbara förnimmelser, ständigt förhöllo sig såsom 4:3. Den konstanta retningstillväxten var alltså här 1/3.
   Följer så det sinne, hvars verksamhet flitigast tages i anspråk och hvars känslighet derför äfven kan väntas

280

vara mest uppöfvad: synsinnet. Sätten äro många att här bestämma den minsta förnimbara retningsskilnaden, eller såsom denna med den tyska psykofysikens tämligen vidt gångna licentia poëtica blifvit kallad: ,,die Unterschiedsschwelle”, det är uttydt: ,,retningarnas skilnadströskel”. Jag skall i korthet beskrifva ett af de vanligaste, om också icke tillförlitligaste sätten. I ett mörkt rum. uppställes en hvit skärm och framför denna en fristående pappremsa. Skärmen belyses af ett ljus L på t. ex. en fots afstånd, och på det ställe af skärmen, som remsan skymmer, ses en tydlig skugga. Tänder man nu ett annat ljus L1 och håller det tillräckligt långt borta, så uppstår till en början ingen ny skugga. Detta bevisar att det aflägsnare ljuset L1 ännu är för svagt att märkbart öka skärmens klarhetsgrad; ty medan det ställe af skärmen, som ligger i riktningslinien mellan pappremsan och ljuset L1, mottager ljus endast af L, så belyses hela den öfriga skärmen af både L och L1. Men flyttar man nu L1 långsamt i riktning mot skärmen, så inträffar det ögonblick förr eller senare, då man upptäcker den första svaga antydningen till en skugga numro två. Nu har alltså den totala ljusförnimmelsen ökats med ett jemt och nätt märkbart tillskott. Från fysiken veta vi emellertid att ljusets styrka aftager som kvadraten på afståndet. Vi behöfva alltså blott kvadrera distanserna från skärmen till L och L1 i det ögonblick, då det senares skugga blef jemt och nätt märkbar, för att lära känna det matematiska förhållandet mellan de jemt och nätt urskiljbara retningsintensiteterna, eller med andra ord skilnadströskeln för ljusintryck. Varierar man det fasta ljuset L:s läge, så får man naturligtvis för hvarje gång nya afstånd äfven för L1 och på detta sätt funno Fechner och Volkman att den relativa känsligheten också för ljusintryck är konstant, i det att hvarje ljusretning, svag eller stark, alltid måste ökas med en hundradedel, innan tillväxten blef förnimbar. Samma eller liknande resultat funno på andra vägar Bouguer, Masson, Arago, Steinheil med flere.
   Återstå ännu våra rent kemiska sinnen, lukt och smak. Rörande smaken ha visserligen försök anstälts — af Fr. Keppler —, men på grund af svårigheten att lokalt be-

281

gränsa retningen och i följd af dess långvariga efterverkningar, möta oss här fysiologiska hinder, som tillsvidare gjort det omöjligt att afgöra om Webers lag gäller eller icke. Med luktsinnet har man, så vidt jag vet, icke ens försökt att anställa psykofysiska experiment.

                                                                                                                      (Forts.)
                                    Hjalmar Neiglick.


Om exakta metoder i psykologin.

II.

   Då Fechner år 1860 utgaf sitt epokgörande verk ,,Elemente der Psychophysik”, helsades den nya vetenskapen med lifligt erkännande. Det var, som den belgiske psykologen Delbouef säger, det första systematiska försök att bringa problemet om kroppens och själens vexelverkan ut ur det metafysiska dunkel, der det dittills varit doldt, och att i stället göra det till föremål för en exakt vetenskaplig behandling. Emellertid har också Fechner fått sanna det ordet att det bara är nya kvastar, som sopa väl. Nu, sedan ett kvartsekel gått, är den psykofysiska lagen ingen ny kvast mera, och huru medfaren den hunnit bli synes bäst deraf att till och med röster höjts, som redan yrka på att den skall helt och hållet kasseras.
   Mot lagen i dess helhet har först och främst den anmärkning riktats, att dess giltighet är ytterst begränsad, att den gäller endast för retningar af måttlig styrka, medan någorlunda starka och någorlunda svaga retningar alldeles undandraga sig dess välde. Detta hade nu visserligen redan Fechner sjelf lagt märke till, och han egnade till och med mycket vidlyftiga undersökningar åt frågan: huru stark en sinnesretning måste vara, innan den blef i stånd att öfver hufvud utlösa den allra svagaste förnimmelsen, eller hvad han efter Herbarts föredöme kallade ,,die Reizschwelle”, retningströskeln. Likaså sökte han fastställa ,,die Reizhöhe” eller den maximalpunkt, vid hvilken retningen var så stark, att inga tillskott mera blefvo märkbara, vore de än så stora. Dessa den Weberska lagens gränslinier ha emellertid af senare forskare dragits betydligt trängre än af Fechner sjelf. För ljussinnet har till exempel Helmholtz och framför allt Breslauer fysiologen Aubert påvisat att vår känslighet kan undergå stora förändringar redan långt innan vi nått fram till vare sig retnin-

340

gens tröskel eller dess höjdpunkt. I stället för det konstanta bråk, som den Weberska lagen fordrar, fann Aubert för mycket svaga retningar 1/4, för temligen starka 1/186, medan vid en ytterligare skärpning af retningsstyrkan känsligheten åter minskades. Till liknande resultat leddes Volkmann genom förnyade försök, då deremot Delboeuf genom att använda medelgradationernas metod trodde sig kunna tillmäta lagen ett temligen bredt giltighetsgebit. För tryck-och muskelsinnet har Hering, Fechners radikalaste motståndare, helt och hållet bestridt lagens giltighet, medan den åter af andra iakttagare blifvit konstaterad för muskelsinnet. Rörande temperatursinnet, der hudens varierande egenvärme i betänklig grad komplicerar försöksbetingelserna, möta vi hvarandra motsägande påståenden, bland andra sådana, som förneka den Weberska lagen. Lyckligast har det gått med hörselsinnet, der flerfaldiga iakttagare äfven af allra nyaste datum konstaterat lagens giltighet. Också kan det förtjena nämnas att, medan Vierordt trodde sig komma till detta resultat först sedan han beräknat ljudstyrkan proportionel icke med fallhöjden, utan med kvadratroten af fallhöjden, felen i dessa försök helt nyligen påvisats af dr Paul Starke genom förnyade undersökningar i Wundts laboratorium i Leipzig.
   Alla dessa nyare experiment ha nu begripligtvis gifvit anledning till lifliga och långa debatter, och det var ett ord i sinom tid, då Lotzes efterträdare i Göttingen, G. E. Müller, för några år sedan gjorde ett öfverslag af ställningen i sitt digra kritiska verk ,,Zur Grundlegung der Psychophysik”. Enligt Müllers mening var psykofysikens stat, då han utgaf sitt arbete, sådan, att på kreditsidan stodo synsinnet, muskelsinnet och kanske hörselsinnet, på debetsidan deremot icke blott samtliga öfriga sinnen, utan dessutom ännu en mängd hypotek i de nyss uppräknade magra aktiva. Ty också der visade sig lagen gälla endast för en viss mellanzon af måttliga retningar och till och med innanför dessa gränser blott med större eller mindre approximation. Müller anser derför också att man strängt taget ej har rätt att tala om undantag och regel, då de fall, der lagen gäller, icke synas höra mera till saken än de, der den icke gäller. Med andra ord:

341

nyare och noggrannare forskningar skulle ha ådagalagt att en bestämdt formulerad psykofysisk lag slutligen alls icke är möjlig, ens i den ursprungliga Weberska meningen af en fortlöpande lagbunden relation mellan retning och förnimmelse.
   Hvad än framtidens svar månde bli på denna intressanta fråga, så mycket kan anses stå fast, att saken är långt mindre enkel än psykofysikens grundläggare förmodat. Det fins en omständighet, som kunde se ut som en ren tillfällighet, men som i grunden kanske ändå icke är det, nämligen att numera professor emeritus Fechner i sin tid docerat dels i filosofi — inclusive psykologi —, dels i fysik. Det börjar i alla fall bli tydligt att Fechners grund-uppfattning af psykofysiken lider af det felet att just vara alltför mycket psykofysisk. Den Weberska lagen är för honom uttrycket för den specifika vexelverkan mellan det extensiva och det intensiva, mellan det fysiska och det psykiska skeendet; han är derför absolut emot hvarje försök att förklara den kraftreduktion, som framträder i förnimmelsens disproportionela förhållande till retningen, genom en tilläfventyrs rent fysiologisk process, alltså genom en energiomsättning, som egt rum under intryckets fortplantning till och i sensoriet. Fechner har riktat sin uppmärksamhet så uteslutande på de båda yttersta polerna, att endast de fått en plats i hans lagstiftning, medan hela mellanledet, den fysiologiska processen, blifvit honom en mer eller mindre rättslös allmänning. Det som gör att bland nyare psykofysiker ingen enda är en alldeles trogen anhängare af mästaren, det är derför just meningsskiljaktigheten i denna punkt. Det som man nu framför allt söker få fatt på, det är de komplicerande faktorer, som, vare sig de slutligen kunna eller icke kunna elimineras, i alla fall måste tagas med i räkningen för att göra det verkliga psykofysiska förloppet full rättvisa.
   För att förklara den Weberska lagens giltighet för en del sinnen, dess ogiltighet för andra, fäster sålunda Wundt uppmärksamheten på de högst olikartade fysiologiska vil-kor, under hvilka den psykofysiska processen har att arbeta på de olika sinnesgebiten. Medan hörselsinnet är direktast lämpadt efter det fysiologiska irritamentets beskaf-

342

fenhet, medan retningens fysiologiska transformation och efterverkningar här spela en alldeles obetydlig rol, så är det också samtidigt ljudförnimmelserna som i vidsträcktaste omfång visat sig följa Webers lag. Å andra sidan skulle den fotokemiska processen i ögat, de subjektiva ljusföreteelserna och näthinnans afpassningsförmåga (adaptation) lemna tillräckliga skäl för den brist på konstans, som känsligheten för retningsdifferenser här visat sig ega. På analogt vis fortsätter Wundt betraktelsen af öfriga sinnen.
   Ett annat försök att rädda den Weberska lagen genom inskjutning af fysiologiska faktorer göres af Delboeuf. Han klandrar Fechner för att ha likstält den apparat, som förmedlar våra förnimmelsers uppkomst, med ett instrument, medan den stora skilnaden emellertid är den, att den förra icke förblir oförändrad under den tid den fungerar. Låta vi ett sinne mottaga en serie intryck, kunna vi snarare säga att det för hvarje ny retning inträder i ett nytt tillstånd. Det resultat, som i hvarje fall utlöses, är sålunda en summa af den yttre retningen plus dessa subjektiva faktorer. Deribland framhåller Delboeuf särskildt det variabla kvantum känslighet, som organet i hvarje moment besitter; ty detta kvantum uttömmes mera och mera och i olika grad af olika starka retningar. I stället för Fechners ena ,,Maassformel” uppställer Delboeuf derför tvenne, som böra användas samtidigt, en ,,formule de la sensation” och en ,,formule de 1’épuisement”, alltså ett mått på organets trötthetsgrad.
   Det återstår att se hvilken positiv vinst psykofysiken skall skörda af dessa och liknande försök till en beräkning af de biologiska betingelserna för sinnesverksamheten. Tills vidare har i praktiken icke mycket vunnits på denna väg. Delboeuf har t. ex. trott sig komma till en ganska vidsträckt stadfästelse af Webers lag genom att beräkna resultaten af sina optiska experiment enligt sina nya formler; men vid en nyligen af dansken Lehmann företagen pröfning af Delboeufs försöksmetod har det visat sig att man också, utgående från Delboeufs resultat, kunde komma till helt andra slutsatser än en stadfästelse af hans teori.
   I hvarje fall torde det stå fast att en exakt undersökning också af det psykofysiska förloppets rent fysiologiska

343

sida måste vara gjord, innan vetenskapen får räkna dessa företeelser till sin fasta besittning. Men det kan hända att uppgiften kompliceras ännu från en annan sida. Det har visat sig vara svårt att finna en konstant formel för förhållandet mellan retning och förnimmelse; jemt och ständigt visar verkligheten afvikelser från formlerna. Man kunde nu äfven tänka sig att dessa afvikelser ha sin grund deri, att en förnimmelse aldrig helt allena kommer till vårt medvetande, att den aldrig får vara i fred, att den måste kämpa om platsen med en mängd andra förnimmelser. Det är en allmän erfarenhet, att vi icke blott öfver hufvud äro ur stånd att lösgöra en förnimmelse från dess sammanhang med andra af samma slag, som samtidigt eller straxt efter hvarandra uppträda i vårt medvetande, men att vidare just för den skull en och samma förnimmelse kan antaga alldeles olika former allt efter det sällskap, hvari den för tillfället befinner sig. En menniska af medelstorlek förefaller temligen  lång, om hon står omgifven af idel småväxt folk, men krymper ihop   till en pygmé vid sidan af en jette. Vatten af ackurat samma temperatur förefaller än kallt, än varmt allt efter som den hand man doppar i det är het eller afkyld. Man kunde lätt öka antalet exempel med andra, hemtade från alla sinnesgebit. Denna relativitet sträcker sig emellertid längre, den omfattar hela vårt själslif, våra känslor t. ex. precis lika väl som förnimmelserna. Med ett ord: ingenting står fritt och absolut i vårt medvetande, vi se allt  hvad vi se mot skiftande bakgrunder. Det är detta allmänna psykologiska fenomen, som fått namn af kontrast, och som den nu hundraåriga franska kemisten Chevreul mer än någon annan bidragit att ställa i sin rätta belysning. Tills vidare är synsinnet det enda, som tillåtit en vetenskaplig utredning af kontrastens förlopp. Lägger man ett stycke grått papper på ett rödt underlag och täcker det hela med silkespapper, så antager den gråa lappen en tydlig grönaktig skiftning. Genom detta och liknande, mera sammansatta experiment har man konstaterat att alla färgerna ega en tendens att förvandla omgifningen i sina resp. komplementfärgers riktning, och såsom de skarpaste färgmotsatser eller kontraster har man sålunda faststält just de komplementära färgparen. För färglösa   ljusintryck,

344

alltså hvitt med dess variationer genom olika grader af grått till svart, har dr Lehmann helt nyss upptäckt en metod att kvantitativt bestämma den grad af kontrast, som olika nyanser utöfva på hvarandra. Det har bland annat lyckats Lehmann att konstatera att det alldeles icke är den största möjliga skilnad i klarhetsgrad, som betingar den största möjliga kontrast, således att till exempel svart och hvitt icke utgöra maximalkontraster, utan att den maximala kontrastverkningen inträffar vid en viss, ganska måttlig ljusdifferens.
   Visserligen äro kontrastföreteelsernas lagar ännu så godt som okända. Man har hittills varit alltför upptagen af att tvista om deras ursprung, och spörsmålet, om kontrasten är ett fysiologiskt eller ett psykologiskt fenomen, har till och med blifvit ett af de vanligaste stridsäpplena mellan de olika skolor, hvilkas förnämsta representanter i denna stund äro, å ena sidan Helmholtz i Berlin, å den andra Prager fysiologen Hering. Kanske är stridshettan i denna principiela punkt orsaken till att man alldeles försummat en så närliggande angelägenhet som undersökningen af det inflytande kontrasten kunde hafva på det psykofysiska förloppet. Emellertid är det sannolikt att en omfattande observation på denna punkt skall föra till rätt märkliga resultat. Jag har gjort ett försök till en sådan kombinerad undersökning på ljusförnimmelsernas område och dervid i hufvudsak iakttagit följande vigtiga beröringspunkter mellan kontrasten och Webers lag 1).
   Jag begynte med att enligt medelgradationernas metod undersöka vår känslighet för ljusretningar och lade snart märke till det egendomliga faktum, att det experimentela resultatet i vissa, periodiskt återkommande fall noggrant öfverensstämde med den Weberska lagen, medan de mellanliggande fallen i större eller mindre grad afveko derifrån. Vid en uprepning i stor skala af samma experiment på de mest olika grader af retningsskalan återkommo ständigt samma periodiska fenomen. Jag antog då att vi här hade med kontrastföreteelser att skaffa, och detta antagande har till alla delar besannat sig. Vid en efter

   1) Jfr ,,Zur Psychophysik des Lichtsinns”, Leipzig 1887, Philosophische Studien af W. Wundt, tom. IV, hft l och Revue Philosophique, augusti 1887.

345

Lehmanns metod företagen mätning af de använda ljusretningarnas ömsesidiga kontrast-styrka visade det sig nämligen att det ljusintryck M, som vi subjektivt taxera såsom midten eller medelgradationen mellan ett mörkare D och ett ljusare H, alltid tillika bildar jemnstarka kontraster med D och H. Att den Weberska lagen, såsom vi tidigare konstaterat, stundom gäller, stundom icke, beror nu derpå att de fysikaliska ljusintensiteter, som bilda jemnstarka kontraster, uttryckta i tal, i vissa, alldeles bestämda fall ligga i en geometrisk serie, under det att i alla mellanliggande fall deviationer uppstå, så att intensiteten M än är något mindre, än åter något större än medelproportionalen till D och H. Det framgår häraf att det är kontrasten som afgör i hvarje fall om den Weberska lagen skall gälla eller ej.
   Det återstår nu att utsträcka undersökningen dels till retningar af färgadt ljus, dels till helt andra sinnesgebit, och att afgöra om tilläfventyrs också här afvikelserna från Webers lag bero på förskjutningar, som förnimmelserna i följd af kontrastlagen utöfva på hvarandra. Det är naturligtvis omöjligt att förutsäga någonting om dessa undersökningars resultat; då synsinnet just är det, som i ojemförligt högre grad än något annat sinne bjuder på talrika samtidiga förnimmelser, hvilka icke smälta ihop med hvarandra, synes det visserligen icke omöjligt att kontrastfenomenen här ha ett större spelrum än annorstädes. Också måste de antagas uppträda olika på olika sinnesgebit; då samtidiga ljudförnimmelser smälta tillsamman, måste t. ex. ljudkontrasten kunna ega rum endast mellan förnimmelser, som följa efter hvarandra. Någonting liknande har man i sjelfva verket redan iakttagit.
   Visar sig kontrasten sålunda vara en väsentlig faktor vid beräkningen af den psykofysiska processen, så är det å andra sidan icke omöjligt att äfven stridsfrågan om den Weberska lagens ursprung på denna väg föres närmare sin lösning. Jag har tidigare nämnt om Fechners isolerade ståndpunkt i denna fråga; medan lagen för honom är det specifika uttrycket för fysiska rörelsers öfvergång till psykiska akter, hafva samtliga senare forskare uppstält andra förklaringar, och bland dessa är i närvarande stund den så

    Finsk tidskrift, 1887, II.                        22

346

kallade fysiologiska teorin allmännast gängse. För några år sedan såg det redan ut som riktigheten af denna teori varit med full evidens bevisad. Två skottska fysiologer, Dewar och Mac Kendrick, hade nämligen anstält experiment med grodans synnerv och dervid trott sig finna att de negativa strömvariationer, som uppträdde, om näthinnan utsattes för ljusretningar, och som läto afläsa sig förmedels en galvanometer, stodo i ett logaritmiskt förhållande till retningens styrka. Genom att sätta nervrörelsens styrka direkt proportionel med de negativa strömvariationerna, drogo Dewar och Mac Kendrick härur den slutledningen, att nervrörelsens förhållande till retningen följde en lag, som noggrant öfverensstämde med den af Fechner formulerade psykofysiska lagen. Mot detta experiments beviskraft ha nu visserligen allvarsamma invändningar gjorts äfven af forskare, som sjelfva hylla en afgjordt fysiologisk uppfattning af Webers lag, och Dewars och Mac Kendricks en gång namnkunniga groda har fått göra den bittra erfarenheten att all jordisk berömmelse är ett förgängligt ting. Men fortfarande vinner icke dess mindre den åsigten ökad utbredning, att disproportionaliten mellan retningens och förnimmelsens tillväxt måste förklaras på rent fysiologisk väg. Man har särskildt fäst uppmärksamheten derpå att i hjernans gråa substans svagare retningar bli latenta och att följaktligen det ursprungliga irritamentets kraftförlust just torde inträffa här, i den gråa substansen. Nu är det dessutom att märka att den fysiologiska psykologin dagligen ökar antalet af erfarenheter, som tyda på ett direkt vexelförhållande mellan psykiska och fysiologiska akter; det kan icke nekas att dessa erfarenheter tala för den fysiologiska teorins sannolikhet. Ur denna synpunkt förefaller det nämligen mest begripligt att själsakten — förnimmelsen — är proportionel med det fysiologiska förloppets sista instans, alltså hjernrörelsen, och att följaktligen orsakerna till förnimmelsens disproportionalitet med den yttre retningen måste sökas innanför nervprocessens egna gränser.
   Wundt invänder häremot att vi, för att kunna tala om förnimmelser identiska med hjernrörelser, borde vara i stånd att granska våra förnimmelser hvar för sig. Och det äro vi icke. Icke förnimmelserna, sådana de tilläfventyrs

347

äro, då de utlösas af retningsprocessen, komma till vårt medvetande; vi lära känna dem först sedan de fångat vår uppmärksamhet, liksom vi forma den verkliga bilden af de yttre, utsträckta föremålen, icke då de öfver hufvud hamnat inom gränserna för vårt hela blickfält, utan först sedan de träffat den så kallade blickpunkten. Med andra ord, förnimmelserna i det ögonblick de väckas i medvetandet äro ännu i ett rent potentielt  stadium; verkliga, faktiska förnimmelser, såsom vi ega dem, bli de först genom en ny aktiv syntes. Wundt kallar denna akt den aperceptiva jemförelsen i motsats till den blotta perceptionen, som svarar mot den isolerade retningens första utslag i medvetandet.      
   Wundts hela psykologi beherskas af denna teori om aperceptionen; också hans ståndpunkt i den psykofysiska debatten bestämmes deraf. Wundts åsigt, i korthet uttryckt, är nu den, att Webers lag måste tänkas ha sitt ursprung just i vår aperceptiva verksamhet,   och då denna verksamhet å andra sidan är orsaken till den allmänna ömsesidighet,   relativitet, som beherskar hela vårt medvetande, blir Webers lag i Wundts ögon slutligen endast förnimmelsernas part i relativitetens allmänna psykologiska lag.
   Att hela vårt själslif är underkastadt relativitet, derom kan knappast något tvifvel råda. En annan fråga blir det, om detta fenomen räcker till att förklara Webers lag. Relativiteten har i sjelfva verket redan varit på tal i vår betraktelse; vi sågo att den fått sitt uttryck i kontrastens likaså allmänna företeelser. Kontrast uppstår, såsom vi sågo, just då förnimmelser sammanträffa, det vill säga då vi jemföra dem, apercipera dem, såsom Wundt kallar det. Vi ha vidare sett att de ömsesidiga förändringar, som då uppstå, åtminstone hvad ljusförnimmelserna beträffar, låta mäta sig, och att de i sjelfva verket blott undantagsvis öfverensstämma med den Weberska lagens fordringar. Det vill således synas som om aperceptionens inflytande på förnimmelserna skulle ge sig till känna väl i kontrastfenomenen, men icke i Webers lag.
   Hvar är då den Weberska lagen hemma? Naturligtvis är detta en fråga, som endast på experimentel väg skall kunna definitivt besvaras, — om den kommer att besvaras.

348

Tills vidare få vi nöja oss med sannolikheter. Hvad nu våra egna, nyss omtalade försök beträffar, så tala de snarare för än emot en fysiologisk förklaring af Webers lag. Öfver allt visade lagen en märkbar tendens att gälla; afvikelserna från det teoretiska förhållandet mellan retning och förnimmelse voro aldrig stora; men det var icke dess mindre öfver allt kontrasten, som i sista instans afgjorde om lagen skulle gälla eller ej, och de fall, der detta inträffat, visade sig i grunden lika väl kunna betraktas såsom rena kontrastföreteelser som alla de öfriga. Det läte således {t}änka sig att den Weberska lagen på sätt och vis är en rent ideel lag, till hvars öde det hör att aldrig helt och hållet komma till väldet. Ty är den lagen om den enskilda retningens fortplantning till det centrala organet och dess omsättning till enskild förnimmelse, så återstår här ännu en ytterligare process, innan förnimmelsen blir vår, vår medvetna förnimmelse — det är jemförelsens, uppmärksamhetens, aperceptionens, kontrastens process, hur man vill kalla det.
   Kontrasten skulle då bli namnet på den innersta af de ringmurar, som skilja menniskan från den omgifvande verlden. Det är redan en gammal sanning att vi ingenting veta om ,,tingens natur”, att vi blott känna dem i den gestalt de antagit i våra förnimmelser, och dessa förnimmelser äro ingalunda adekvata uttryck för tingen; John Locke, Berkeley, David Hume och Kant hafva uppstält den filosofiska läran om föreställningarnas rent subjektiva ursprung med afseende på deras kvalitet, och den moderna sinnesfysiologin har besannat läran till alla delar. Vårt kvantitativa mått på omverlden är fullt ut lika subjektivt. Den Weber-Fechnerska lagen visar att ingen ekvivalens råder mellan retningens och förnimmelsens styrka; här liksom i fråga om tingens egenskaper äro våra förnimmelser ingen trogen afbild. De äro strålar, brutna genom ett prisma. Men äfven våra egna förnimmelser känna vi slutligen lika litet som de oåtkomliga yttre tingen. De äro att likna vid husets egna tjenare, som på sitt tungomål fram föra budskap från omverldens främmande riken. Men vid den innersta dörren till medvetandets gemak måste depescherna ännu engång öfversättas — till kontrastens hufvudstadsdialekt.

349

   Kapitlet om exakta metoders användning i psykologin är icke slut härmed. Närmast skulle det åligga oss att tala om de experiment, som anstalts för att utröna de psykiska akternas tidsförhållanden och som ledt till en mängd intressanta resultat. Dessa försök, de psykometriska, bilda ett slags annex till den egentliga psykofysiken och sysselsätta i regeln jemte henne experimental-psykologens laboratorium.
   Men den experimentela psykologins verksamhetsfält sträcker sig utanför laboratoriet. Då i vidsträckt mening ,,experimentera” vill säga att iakttaga ett fenomen under tillräcklig variation af beledsagande omständigheter, så är det klart att vi kunna tala om psykologiska experiment öfverallt, der vi äro i stånd att iakttaga en själsakt i en tillräcklig mängd olikartade fall 1). På individualpsykologins område erbjuda sålunda de abnorma tillstånden en möjlighet att studera själslifvets lagar ur deras undantag; icke blott den psykiska patologin i egentlig mening, utan också de märkliga exceptionela fall, som under namn af hypnotisk sömn på de senare åren allt mera begynt underkastas vetenskaplig undersökning, hafva öppnat nya vägar för den exakta psykologiska forskningen. Det samma är fallet med anomalierna på sinnesverksamhetens olika områden; för att nämna ett enda exempel, hafva de experiment, som anstälts med opererade blindfödda, lemnat värdefulla bidrag till den svåra frågan om våra rumföreställningars uppkomst. Likaså förtjenar den komparativa, barn- och djurpsykologin att kallas en experimentel vetenskap. Vi gå vidare och finna i de sociala grupperna, i de psykiska fenomenens utvecklingshistoria, såsom den ger sig till känna i språk och seder, i religiösa och etiska föreställningar under olika tider och olika förhållanden, en bokstafligt taladt oöfverskådlig rikedom af dokument, som kunna göras fruktbringande i den experimentela psykologins tjenst.
   Vi hoppas bli i tillfälle att framdeles taga åtminstone några af dessa frågor till tals i Finsk tidskrift.
                        Hjalmar Neiglick.

1)    I den nyare franska psykologin t. ex. fattas ,,la méthode expérimentale” allmänt i denna mening.

---•••---