Samfund för ethisk kultur

Tekijät: Bolin Wilhelm
Julkaistu: 1896
Julkaistu filosofia.fi sivustolla: 19.03.2013


 

Wilhelm Bolin, Samfund för ethisk kultur.

Humanitas 2/1896, s.33-46.

 

(Ks. alkuperäinen julkaisu Kansalliskirjaston digitoiduissa aikakauslehdissä.)

 
 

Julkaistu Filosofia.fi-portaalissa osana kokoelmaa:

Siveysoppi ja uskonnonopetus. Katsomus-, koulutus- ja kulttuuripoliittinen kiista 1900-luvun alussa. Toim. Tuukka Tomperi. Filosofia.fi, Eurooppalaisen filosofian seura ry, Tampere 2013. <http://filosofia.fi/siveysoppi>

 

Litterointi ja verkkoeditointi: Elina Halttunen-Riikonen, Miika Haverinen, Tuukka Tomperi.

 

***

Wilhelm Bolin -artikkelit wikipediassa:
http://fi.wikipedia.org/wiki/Wilhelm_Bolin
http://sv.wikipedia.org/wiki/Wilhelm_Bolin

 

 

Liitteet

Wilhelm Bolin_Samfund för ethisk kultur: Bolin_Samfund f�r ethisk kultur.pdf

Wilhelm Bolin


Samfund för ethisk kultur*



Hvad förstås med ethisk kultur? – Orden ethik och ethisk hänföra sig, som man vet, till de relationer, hvilka i hvardagslag betecknas såsom moraliska eller sedliga. Att göra dessa relationer och de för dem utmärkande fordringarna till föremål för särskild vård och omtanke, kan synas mången så öfverflödigt och opåkalladt som att göra anlopp mot vidöppna dörrar. Man skulle tycka att i civiliserade samhällen med stadgad och välskött rättsordning hvardagslifvets kraf på det moraliska uti individernas inbördes förhållanden borde vara fulltut tillgodosedt med hvad katekesen och skolfärlan inplantat hos det växande slägtet, så att hvad i moraliskt hänseende utgör hvarje anständig menniskas ovilkorliga åliggande, komme alldeles af sig sjelft till användning. Saken har förefallit mången så löjlig, att den kunnat göras till driftämne. Ännu förlidet år har Julius Stinde, den äfven hos oss välkände skaparen af Buckholz-familjens karakteristiska typer, uti den senaste – visserligen föga lyckade och om utsliten uppfinningsförmåga vittnande – skildringen ur tyska rikshufvudstadens kälkborgarelif tillåtit sig utfall mot ifrågavarande sträfvanden ien ton och ett syfte, som endast påträffas hos det ömkligaste slaget af så kalladt skämtskrifveri.


Ethisk kultur afser otvifvelaktigt intet annat än just hvardagslifvets moral, och så sjelfskrifvet det än må förefalla, att allt dylikt är „en gifven sak ibland anständigt folk“, så är förhållandet härvid alldeles enahanda med åtskilligt

_____

* Ortografin i denna uppsats har, ehuru afvikande från den för tidskriften antagna, den ärade författarens anhållan bibehållits oförändrad. Red.


33




annat, som jemväl tillhör det sjelfskrifnas område och det oaktadt kräfver vård och mångfaldig omtanke för att bringas till motsvarighet med sitt verkliga syfte. Allt hvad helsans bevarande vidkommer har länge varit kändt och ansetts såsom sjelfskrifvet, och likväl har förstivåra dagar hygienien blifvit en särskild, otaliga krafter i anspråk tagande allmän angelägenhet, och endast dess lätt insedda nytta har gjort att okunnighet och illvilja icke vågat öfva sin godtköpskvickhet på den.


Liksom hygienien afser det yttre välbefinnandet,har ethisk kultur det inre välbefinnandet, den psykiska helsan till uppgift. Man fattar godt vigten och betydelsen af sanitär lefnadsordning; likartade fördelar kunna tillvändas själslifvet genom luttring och förädling af sinnelaget, genom höjning och ans af tänkesätten, genom all den vård och inre tukt, som åstadkommer fördragsamhet och välvilja inom menniskornas ömsesidiga relationer. På sidan om den själavård kyrkan vinnlägger sig om för ett tillkommande, erfordras en med hänsyn till det gemensamma hvardagslifvet, der oförstånd, hänsynslöshet, klandersjuka, fördom och orättvisa samka lika mycket oförskyldt ondt inom det psykiska som bristande snygghet och okunnighet om andra sanitära grundfordringar göra det i lekamligt afseende.


Tanken på ethisk kultur har ett afgjordt praktiskt syfte. Den leder sitt ursprung från de praktiska sträfvandenas förlofvade land – från Nordamerikas Förenta stater. Kommen till stadga der, har saken, genom direkt påverkan från ursprungsorten, nästan samtidigt omfattats i England och Tyskland, något senare i Österrike och Schweiz, hvarjemte den nu älven tyckes vinna anklang i Frankrike och Italien, visande sig dermed vara ett verkligt uttryck af det bildade tidsmedvetandet.

Det första samfundet för ethisk kultur grundades för jemt 20 år tillbaka i Newyork, samtidigt med sekularfesten för Unionens bestånd. Dess närmaste uppgift var en sammanslutning af likasinnade personer i och för en gemensam lifsverksamhet, oberoende af nationalitet, sam-


34




hällsställning och trosskilnad. Den jemlikhet, som af evangeliet och borgerliga lagen stadfästes individerna emellan, skulle på allvar genomföras i allt, som berör de gemensamma lefnadsintressena. En så afgjord idealitet i öfvertygelse och handlingssyfte förefaller nästanåt gåtfull gentemot den vanliga föreställningen om Amerikanarenes mammondyrkan och andra yttringar af oförsynt sjelfviskhet. Oafsedt det myckna goda vår verldsdel derifrån fortfarande erhåller inom det tekniska och ekonomiska, oafsedt den öfverlägsna literatur, både vetenskaplig och vitter, hvarmed denna befolkning ställt sig iled med gamla verldens aktningsbjudande kulturlif, tror man den vara likgiltig för ädlare lefnadsmål. Man glömmer att det ädlaste af alla lefnadsmål, behofvet af fri öfvertygelse och personligt oberoende, framkallat odlingen af dess ödemarker, liksom samma behof väckt och krönt med framgång detta folks åtrå efter politisk sjelfständighet, och några menniskoåldrar senare kommit det att utgjuta sitt blod i ett inbördes krig, afsedt att gifva frihet åt dess färgade medbefolkning. Öfverensstämmande med denna idealism är ock uppkomsten af ethiska samfund, sådana de, efter det i Newyork grundade, bildat sig i Unionens förnämsta städer.


Sin förnämsta impuls leda dessa samfund sjelfva ifrån den frireligiösa verksamhet, som räknar en Emerson, en Channing och Parker till sina förnämsta målsmän. För dem låg vigten af all verklig religion inom det rent moraliska, för hvilket det dogmatiska och rituela hade att träda tillbaka. Deras upphöjda läror förklingade ej ohörda. Anhängare och lärjungar, i tysthet hängifna de sanningar dessa män förkunnat, tillämpade dem på tanke- och lefnadssätt, dock utan att tillika göra dem till basis för en bestämd organisation, der menniskor af olika tro och öfvertygelse kunde samlas under ett gemensamt banér af en moralisk idealism, lifskraftig genom de fullt erkända sedliga normerna, som i hvardagslag ofta nog äro toma ord och utan verkan på den enskildes hållning. Till verklighet vardt detta den 15 Maj 1876, då en talrik skara män


35




och kvinnor sammanslöto sig till „endrägt i gerning, oberoende af all skiljaktighet itro och åsigter“. Ett fridlyst område för gemensam allmännyttig verksamhet skulle utstakas, der hvarje redlig vilja finge deltaga utan att dervid hindras af traditionela religionsföreställningar eller af åsigter oförenliga med herrskande dogmer. Goda menniskor eller rättare sådana som ville vara det, skulle ega tillträde till samfundet under den sjelfskrifna förutsättningen af ett uppriktigt intresse för såväl individens som hela samhällslifvets moraliska förädling, enade genom allt det absolut gemensamma inom det verkliga lifvet, hvars många kraf stå oberoende af kyrkliga läror, personlig lifsåskådning och rent individuela tycken.


Till en början vardt det nya samfundet utsatt för fiendtlig kritik och till och med en viss förföljelse. All afvikelse från det traditionela bemötes vanligen med misstro och skef uppfattning och måste finna sig uti att blifva nekad rättvisa och billighet från dem, som äro färdiga att fördöma det de äro oförmögna att bedöma. Samfundets neutrala hållning gentemot det religiösa stämplades från kyrkligt håll såsom religionsfiendtlig, och den liberalitet, som iakttogs för vederbörandes inträde i samfundet, utmanade fördomarnas lömska och elaka utfall. Under årens lopp aftog den agressiva hållningen: mången motståndare kom att sluta sig till samfundet, och äfven från neutralt håll, der man iakttagit enskeptisk kyla, har flerfaldig välvilja och verkligt förtroende ådagalagts. Sålunda har samfundets ledare i Newyork af dess lagstiftande församling bemyndigats att förrätta vigsel, han eger säte och stämma i de kyrkliga mötena för såvidt de gälla allmännyttiga angelägenheter; de mera framstående pressorganen understöda samfundet med berömligt tillmötesgående, och behofvet att utsträcka företaget till flere orter inom Unionen har tilltagit i jemn progression.


Naturligtvis är det samfundets verksamhet, som åstadkommit detta omslag i den allmänna opinionen. Frukterna af denna verksamhet skönjas på många områden och äro i hög grad behjertansvärda.


36




Främst stå i detta afseende de offentliga föredragen, som förblifvit samfundets vigtigaste organ ända från dess stiftelse. Dessa hållas hvarje söndag, och den dertill använda salen i Newyork, som inrymmer omkring 1,700 personer, är ofta så öfverfull, att flere hundratal få vända om. Ämnena i dessa föredrag tillhöra den praktiska ethikens vidtomfattande gebit. Särskild uppmärksamhet har egnats arbetarefrågan, och med rätta kan sägas, att på en tid, då förståndiga åsigter härom blott sällan kommo att yttras, hade man i dessa föredrag fäst ögat på de pligter, dem samhället eger gentemot den arbetande klassen, – samhället i dess helhet, icke blott den kapitalegande befolkningen, hvars behof af sedlig luttring skärskådades fri från all animositet och sjelfrättfärdig fariseism. Här till först har arbetarefrågan uppfattats ur synpunkten af samhällsintresset under de historiskt gifna förhållandena, oberoende af all utopistisk verldsförbättring. Alla äktenskapet berörande frågor hafva granskats tilllika med dem angående den rättabarnauppfostran och de fullvuxnes sjelfuppfostran. Medborgarenes förhållande till staten har skärskådats ur en ädlare synpunkt än den, som är utmärkande för nutidens utilitarism och materialism. Med hänsyn härå hafva föredrag egnats åt minnet af mensklighetens välgörare, hvarjemte äfven religionshistorien anlitades för att visa, att upphöjda och ädla sträfvanden ingalunda äro utmärkande för ett enda trossamfund, att det menskligt ädla öfverallt kan göra sig gällande, understödt af upphöjdt sinnelag, en redlig vilja och oberoende af vissa symboler och föreställningar, om ock dessa, allt efter det rådande bildningstillståndet, ofta befunnits utgöra väsentligen medverkande faktorer.


Men samfundet har icke nöjt sig med det teoretiska allena. Från dess tribun hafva utgått impulser till vigtiga praktiska reformer. Tillsättandet af en komité genom Newyorks stadsmyndighet för att utreda den obemedlade befolkningens bostadsförhållanden inom metropolen har skett på samfundets initiativ, hvarjemte det kraftigt bidragit till bildandet af föreningar, genom hvilkas omsorg


37




staden erhöll en mängd dugliga bostäder för de arbetande, med en deras eget intresse afseende organisation.


För att gifva sina sträfvanden ett säkert fotfäste har samfundet tidigt egnat sin omsorg åt barnauppfostran. Det växande slagtet bör utveckla sig inom förhållanden öfverensstämmande med den ethiska kulturens fordringar. Fullt medvetet om det otillräckliga uti att endast förorda pedagogiska reformer, insåg samfundet att en vändning till det bättre säkrast stod att vinna medels lämpligt föredöme: att grundlägga en skola, motsvarande samfundets principer och tjenlig att vara ett mönster för andra skolor. Jemte en barnträdgård inrättades ett elementarläroverk, beräknadt att anlitas till och med barnens fjortonde år; ur denna gemensamma stam afgrena sig fortbildningsanstalter för åldersklassen från fjorton till aderton år: en latinskola, en för exakta kunskaper, en teknisk, en handelsskola och dessutom en aftonskola för arbetarebarn, hvilka efter uppnådda fjorton år äro tvungna att förtjena sitt uppehälle om dagen. Undervisningen i elementarskolan, som 1893 räknade 400 elever, meddelas mot en jemförelsevis låg afgift, och afgiftsfritt för ett trettiotal obemedlade. Jemte vanliga elementarkunskaper hörer äfven handslöjd till undervisningsämnena. Dessutom frihandsteckning och modellering för de äldre. Genomgående för alla klasser är naturkunnigheten, närmast afsedd att öfva iakttagelseförmågan och väcka kärlek till naturen. En liflig håg för vetenskapliga studier har härigenom tydligen väckts hos eleverna. Historien undervisas sålunda att chauvinismen på intet sätt får insteg: alla nationers betydelse för den allmänna menskliga utvecklingen framhålles och skildringen af de vigtigaste händelserna och de stora karaktererna anknytes vid moraliska sanningar, hvilka dessutom utgöra föremål för en efter humanitära synpunkter ordnad undervisning, lämpad efter barnasinnets uppfattningsförmåga. Sjelfva andan vid undervisningen utgör hufvudsyftet, i motsats till de vanliga skolorna, som nöja sig med att bibringa sina alumner ett visst mått af insigter. Vetandet uppskattas hvarken efter den nytta


38




det kan medföra,eller göres det till ett täflingsämne, hvarmed man uppeggar barnens äregirighet. Utan att underskatta vetandets nytta eller den fördel, som ligger uti en väluppöfvad intellektuel verksamhet, fullföljer det ethiska samfundets skola ett mål, hvaruti dessa lägre resultat äro inneslutna. Hennes ideal är ädel mensklighet: det vetande hon främjar skall lyfta barnets håg, så att denhar sitt värde genom hvad man är, ej genom hvad man eger. Hela undervisningen, understödd af skolans ordning och förvaltningssätt, går främst ut på att utveckla karakteren genom att leda den på ett de medfödda anlagen motsvarande verksamhetsområde. Denna vigtiga uppgift har skolan i Newyork lyckats lösa med sådan framgång, att hennes metod blifvit tillämpad vid mänga andra undervisningsanstalter. Hvad särskildt den ofvan omtalade moralundervisningen beträffar, har man så vetat behjerta dess stora betydelse, att den på uppmaning af vederbörande föräldrar gjorts till ämne för särskilda eftermiddagsklasser, afsedda för barn, som icke tillhöra samfundets egen skola.


Samfundets verksamhet omfattar jemväl välgörenhet, ej blott på grund af den allmänna skyldigheten att lindra våra medmenniskors nöd och lidanden, utan lika mycket för den sjelfförädling, som framgår ur ett verkligt deltagande för andras väl. Utom hvad som skett till förbättring af de obemedlades bostäder, har man särskildt vinnlagt sig om sjukvård för dem. Trots många och välskötta sjukhus är det emellanåt omöjligt att ditskaffa den sjuke, oftast på grund af den rubbning idet lilla hushållet, som patientens aflägsnande derifrån skulle åstadkomma; för dylika fall tillhandahåller samfundet öfvade sköterskor, som vårda fattiga sjuka ideras hem, underlättande mången gång ett hastigare tillfrisknande, ej sällan medförande räddningen af ett dyrbart lif. Dessa åligganden skötas uteslutande af personer med bildning, hvilka äfven derigenom öfva ett godt inflytande på det fattiga hemmet och dess anhöriga. Samfundets medlemmar hafva jemväl tagit hand om undervisandet af lytta och lama, oförmögna att besöka skolor, hvarförutom be-


39


 


höfvande äfven få kläder och annat för uppehället erforderligt.


Dylika välgörenhetsverk hafva visserligen mångenstädes uppkommit utan påverkan från ethiska samfund. Likväl hafva sådana ej blott grundats i Unionens förnämsta städer, utan äfven i England, der många storartade inrättningar för att lindra nödochskingra okunnighet förefunnits långt innan ethiska samfund efter amerikanskt mönster blefvo stiftade. Tydligen afses dermed vinnandet af ett centrum för impulser, för orientering öfver rådande behof, sådant detta visat sig bäst kunna ske medels föredragen och deraf föranledd diskussion. Den undervisande verksamheten hos samfundens ledare medels föredragen, omsider vorden synlig i en rikhaltig literatur af framstående värde, måste ovilkorligen anses såsom den väsentligaste drifkraften för de ethiska samfundens effektiva betydelse, liksom det ju varit föredrag, som kommit dessa samfund att träda i dagen.


Främst ibland dem, som verkat isådant syfte, böra nämnas: Felix Adler, grundläggaren af samfundet i Newyork, hvars ledare han fortfarande är, William Mackintire Salter, numera ledare för ethiska samfundet i Chicago, och Stanton Coit, kallad till ledare för centralsamfundet i London, vid hvars grundläggande han tagit verksam del.* Genom deras skrifter, senare äfven genom personlig medverkan från deras sida har det ethiska samfundet i Tysk- 

_____

* Några biografiska uppgifter om dessa högtförtjenta män må här nedan meddelas. Felix Adler, tysk till börden, född d. 13 Aug. 1851 i Rhentrakten, kom som ung gosse till Newyork, gjorde sina studier vid Collumbia-college och är sedan 1874 professor i orientaliska språk vid Cornill-universitetet. Hans förnämsta arbeten äro „Creed & deed“ (Tro & gerning) och en handbok i sedelära för barn. — William M. Salter, född d. 30 Januari 1853 i staten Jowa, var en tid sjelf unitarisk prest, men verkar nu uteslutande för ethisk kultur, hvars hufvudläror han uttalat i utmärkta föredrag, sedan 1885 äfven tillgängliga i tysk öfversättning. — Stanton Coit, född d. 11 Augusti 1857 i staten Ohio, fulländade sina studier i Berlin, der han tog doktorsgraden 1884. Som ledare af ethiska samfundet i London har han grundlagt tidskriften International Journal of Ethics, af hans många förträffliga föredrag hafva åtskilliga samlingar utkommit på tyska under innevarande decennium.

40




land, med hufvudsäte i Berlin, väckts till lif. Den egentliga upphovsmannen för detta sistnämnda samfund är den nyligen aflidne professorn Georg v. Gizycki, som stått i omedelbar rapport med de tre amerikanarne, närmast med Stanton Coit, hvilken under sin studietid i Berlin varit Gizyckis lärjunge. Genom dennes försorg åter hafva de amerikanska vännernas skrifter blifvit öfverflyttade till tyskan.


Professor Gizycki, tillhörande en gammal polsk ätt, som för sin anslutning till protestantismen fördrifvits från stamlandet, innehade katedern för samfundslära och moral. Öfverensstämmande med vetenskapens utveckling omfattade han den riktningen, som påyrkar ethikens fullkomliga oberoende från såväl dogmatiska som metafysiska förutsättningar. För denna ståndpunkt är sedlighet en sjelfständig skapelse af vårt slägte, såsom sådan igenkänlig uti den uppenbara enstämmigheten med afseende å hvad menniskor emellan allestädes gäller för att vara rätt och godt, oaktadt all tillika rådande nationel, religiös och öfverhufvud kulturel skiljaktighet. Sedligt framåtskridande består endast uti ett konsekvent och allsidigt genomförande af hvad i och för sig längesedan blifvit insedt såsom erforderligt för menskligt väl, som ju eger all sin betydelseinom den omedelbara verkligheten,fulltut gemensam församtliga lefvande varelser. Att främja detta ideals praktiska genomförande ansåg han vara sin vetenskaps förnämsta syfte, och ide amerikanska samfunden för ethisk kultur fann han denna uppgift vorden en lefvande kraft, pröfvadi verkligheten under en lång tid, om ock pä hitsidan Atlanten hittills intet derom blifvit kändt. Sedan han genom vännerna derifrån gjort sig noga underrättad om saken, beslöt han tillgodogöraden för sitt hemland. Till de många svårigheter, som i början möta hvarje nytt förehafvande, hade han sin egen kroppsliga hjelplöshet emot sig. Lidande af en svår förlamning ända från barnaåren, hade han i mannaåldern mist all förmåga att röra sig fritt: fjettrad vid bädden eller rullstolen, medels hvilken han kunde efterkomma sina akademiska åliggan-


41




den, var han dock i besittning af sina händers bruk, och för hans rastlösa ande var detta nog. För realiserandet af det ethiska projektet fann han en ädel medhjelpare uti professor Wilhelm Foerster, direktör för astronomiska observatoriet i Berlin. Deras samfälda bemödanden kröntes med den framgången, att förberedande möten mellan likasinnade män och kvinnor kunde ega rum under våren 1892, och den 19 Oktober samma år vardt tyska samfundet för ethisk kultur grundlagdt. Detta samfund räknar nu flere tusen medlemmar. Från Berlin har det utgrenat sig till Magdeburg, Frankfurt a. M., Königsberg, Freiburg, Breslau, München, Leipzig, Marburg, Kiel. Öfverallt lifvas intresset för samfundets uppgift genom föredrag, genom sammankomster för att diskutera vigtigare frågor på dagordningen, främst beträffande den arbetande klassen, i och för hvars behof man, utom lämpliga kurser och bibliotek jemte läsehallar, äfven anordnat centralanstalter för anvisande af arbetsförtjenst, stående under samfundsmedlemmarnas omedelbara ledning och tillsyn. Till en af sina förnämsta uppgifter har samfundet gjort närmandet till arbetareklassen, utan att der, lika litet som gentemot andra partier, inlåta sig i något slags politisk propaganda. Det gäller utplåna all den misstro, som genom tingens förlopp alstrats mellan bemedlade och obemedlade; för den korta tid, sedan samfundet börjat sin verksamhet, hafva på många håll fägnande resultat vunnits både ien direkt närmelse från klassens sida och indirekt genom höga vederbörandes hållning gentemot samfundets tendenser. Från och med år 1893 erhöll samfundet ett organ för sina sträfvanden uti veckoskriften „Ethische Kultur“, som hade att bekämpa flere svårigheter än dem dylika företag vanligen i begynnelsen äro utsatta för. Efter dess första utgifvares, Georg v. Gizyckis död, öfvergick dess ledning till dr Fr. W. Foerster, astronomieprofessorns äldste son. Genom tidningarna har man nogsamt fått veta om den konflikt, hvaruti tidningens nuvarande utgifvare råkat iföljd af den lika sansade som adelsinnade reservation, han uttalat mot


42




tyska riksöfverhufvudets tal med anledning; af Sedanfesten, der arbetarebefolkningen mindre väl betänkt beskylldes för fiendtligt sinnelag mot staten. Anklagad för högmålsbrott, kom han på fästning, derifrån han nu som bäst redigerar sitt blad, som genom hans martyrium naturligtvis fått en betydligen ökad spridning. På sidan om detta organ, som i ekonomiskt afseende är ett sjelfständigt företag, publicerar samfundet reguliera månadsmeddelanden öfver sin verksamhet, hvarjemte de vigtigaste af de under året hållna föredragen utgifvas i ytterst billiga upplagor.

Med ledning af alla dessa publikationer eger man numera en klar inblick i företaget. Ehuru påverkadt från Amerika och fullföljande samma uppgift som dervarande samfund, har det tyska samfundet antagit en från dessa afvikande karakter, som ger det en egen betydelse. Medan de amerikanska samfunden bära en viss religiös prägel, som ställer dem i led med de transatlantiska trossamfunden, håller sig det tyska samfundet alldeles oberördt af allt religiöst. Lika litet som dess verksamhet riktas mot det religiösa, lika litet ämnar det främja religiösa intressen, dem samfundet anser vara af partikulär natur, utgörande hvarje individs ensak. I motsats till det åtskiljande ide konfessionela förhållandena, afser det ethiska samfundet uteslutande det gemensamhetliga i de allmänna ömsesidiga relationerna, som för sitt välbestånd förutsätta en hos alla likartad hållning inom det praktiska. Endast i detta hänseende, således blott medelbart, fullföljer det ett politiskt syfte och på samma sätt ingå välgörenhetsinrättningar såsom ämne i dess verksamhet.


Samfundets uppgift är tydligen angifven idess benämning ethisk kultur. Med ordet kultur betecknas inbegreppet af alla de sträfvanden och anordningar, de färdigheter och bemödanden, medels hvilka menskligheten betryggar sin välfärd, sådan den kan nås inom det verkliga lifvet. Denna process, som utgör verldshistoriens innehåll, innebär menniskans småningom vunna välde öfver naturen. Men till den natur, som idetta syfte måste öf-


43




vervinnas, höra ej blott de yttre tingen, utan menniskan sjelf, sådan hon utgått ur den omedelbara naturen. Sitt välde öfver naturen eger menniskan sist och slutligen endast genom det välde hon utöfvar mot sitt Jag. Kultur är värdelös utan karaktersodling, och i denna har det ethiska sin betydelse: Dess uppgift ligger uti viljandets och sinnelagets förädling. Såsom allmän sanning är detta ingalunda något nytt, men att praktiken på mångfaldigt sätt strider deremot, visar tillfyllest, att denna sanning icke kommer till behörig tillämpning. Det stötande och klandervärda uti partilifvet, uti klass- och nationalitets-intriger betingas till stor del af bristande själsodling, som godt kan gömmas under pråliga fraser, liksom allt hvad illvilja, ogrannlagenhet, osannfärdighet, småsinne, lömskhet, förtal åstadkomma inom det enskilda hvardagslifvet sist och slutligen beror på en sinnelagets råhet, godt förenlig med en viss laglydnad och iakttagande af såkallad anständighet. Att motverka dessa i många fall hotfulla missförhållanden, deruti finner ethiska samfundet sin egentliga bestämmelse. Allt ädelt och upphöjdt tanke- och känslosätt, sådant det åsyftar menskligt väl under ömsesidig samverkan, skall varda en lefvande magt, ej blott en tillfällig yttring af enstaka öfvertygelse. Samfundet hyser den tron, att det både är möjligt och nödvändigt att göra medvetandet om den effektiva rapport, som råder mellan allmänt och enskildt väl, till en genomgående kraft vid bedömandet och afgörandetaf allmänna angelägenheter. Närmast åsyftande en djupare och intensivare verkan på den individvela lefnadshållningen, vilja samfunden tillika vara ett organ för att bestämma de gemensamma intressenas ledande och afgörande i en de ethiska fordringarna motsvarande riktning.


Ethisk kultur betyder således arbetandet på en ständig luttring och förädling af det allmänna tänkesättet. Dervid gäller det icke att omedelbart lägga hand vid nödiga reformer, ej heller att lemna förslagtill sådana, men väl att väcka till lif och att befästa det upphöjda sinnelag, som sjelfmant fordrar bättre institutioner och genom


44




noggrann efterlefnad ger dem deras verkliga betydelse. Meningen är att på sig sjelf och sina medmenniskor och de relationer, som förena en med dem, anlägga en högre måttstock än den af vanlig klokhet begagnade, der man nöjer sig med behaglig lefnad, med ett visst kunskapsmått och en fördelaktig samhällsställning, åtrår framgångar under möjligt undvikande af kollision med straffrätten och bemödandet att öfverlemna samma fördelar åt sina närmaste efterkommande, obekymrad om allt det onda, som alstras af trångsint klassintresse, och utan att fråga efter, huruvida en ädlare uppfattning af samhällslifvet uppställer skyldigheter, okända för lagstiftningen och hvardagsmoralen Men denna högre uppfattning af samhällslifvet, sådant det afser en allmännare välfärd för de deruti inbegripna, har danats genom den vetenskap som kallas ethik och bevarar skatterna af det ädlaste tankearbete under sekler. Endast förmäten sjelfförnöjsamhet kan tycka, att den för sin sedliga hållning intet har att inhemta från denna vetenskap. Hvad jordbruket i våra dagar blifvit medels de för den äldre praktiken obekanta rön af fysik och kemi, af botanik och maskinväsende, hvad dessa vetenskaper i öfrigt gjort af otaliga andra föremålfördaglig lefnad och allmänt välbefinnande, detta bör ethiken som vetenskap kunna göra för att lyfta sinnena till en lefnadshållning, som städse har det rätta, det för allmänt väl och för en allsidig utveckling af vårt slägte erforderliga för ögonen. En sådan samverkan mellan ethisk vetenskap och daglig lefnad ega de ethiska samfunden att förmedla.


Gifvet är naturligtvis att enhvar, som ansluter sig till samfundet, skall känna ett behof att vinnlägga sig om en dess idealer motsvarande lefnad, allvarligen bemödande sig om att medels redligt viljande omsätta till full verklighet det tänkesätt, som inneslutes i ethiskt vetande. Detta behof förutsätter icke större vetenskapliga insigter än hvad inom det praktiska erfordras för att der kunna tillgodogöra vetenskapens mångahanda resultat. Pålitlighet, redlighet, välvilja och allt annat, som tjenar att kufva sjelfviskhe-


45




ten, äro åtkomliga för den enskilda kraften, och ledd af förnuftiga insigter bör den kunna bringas till en samverkan med andra idet syfte, att ödets oundvikliga hårdheter efter möjlighet utjemnas, att rättigheter säkerställas i öfverensstämmelse med humanitära fordringar på allmän välfärd, att all kraft, tjenlig att gagna det hela, kommer till utveckling. Verldshistoriens gång ligger idenna riktning, men det gäller att med allsidigt lefvande medvetande omfatta det, som härintills blott sporadiskt insetts och behjertats af de bästa och såtillvida mera stannat inom det enskilda och varit hvad man gemenligen kallar en teori. Ethisk kultur är dock ingalunda en privatsak, som efter behag kan antagas eller åsidosättas: hon är hela mensklighetens högsta och allvarligaste angelägenhet.

 

Wilh. Bolin.


46