Kristendomsundervisning eller världslig moraluppfostran?

Aihepiirit: etiikka, uskonto
Tekijät: Lagerborg Rolf
Julkaistu: 1907
Julkaistu filosofia.fi sivustolla: 24.07.2008
Ur Prometheus' Småskrifter II, 1907.

Liitteet

Kristendomsundervisning eller världslig moraluppfostran?: RLKristendomsundervisning006.pdf


PROMETHEUS’ SMÅSKRIFTER II


KRISTENDOMSUNDERVISNING
ELLER
VÄRLDSLIG MORALUPPFOSTRAN?


AF

ROLF LAGERBORG

=====



HELSINGFORS 1907
J. SIMELII ARFVINGARS BOKTRYCKERIAKTIEBOLAG







Kristendomsundervisning eller världslig moraluppfostran ?

”Näst efter fred är upplysning det första folket behöfver.”
Danton.

Täflande om att utmåla ”gudlöshetens fasor” ha domkapitlen, den kyrkliga pressen och de ”evangeliska” valuppropen sökt skjuta skulden till den sedliga förvildning, hvilken säges gripa omkring sig bland vår ungdom och vårt folk, på det allt lifaktigare fritänkeriet. Man anklagar som vanligt upplysningssträfvandena för att undergräfva samhälle, rätt och moral, hvilka, beröfvade religionens stöd, skola gå en gifven upplösning till mötes.
   Denna misstro till den fria tankens moraliska bärkraft delas äfven af mången religiöst frigjord bland vår allmänhet. Det kan därför vara skäl, att väl icke bemöta de ensidiga anklagelserna, men vända om dem: uppsöka den religiösa moraluppfostrans andel i fördärfvet samt undersöka, huru det kan rådas bot härpå med en af kristendomen oberoende moralundervisning.



I

I själfva verket ha den kristna kyrkans sedliga ideal visat sig alltmera oförenliga med det värdsliga samhället ¹). Detta kräfver en moral, som lefver och går fram; men religionen och de förlegade moralbud den behåller äro åtminstone i teori icke mäktiga af förnyelse; de äro uppenbarade, gudomliga och därför oföränderliga, gifna engång för alla. Religionen håller därför tillbaka, stänger för; den tid, som gestaltade densamma, tillade guddomen sin egen, numera efterblifna syn på tingen; och följden har varit att moralens framsteg meren-
-------------
¹) Man jämföre uppsatsen Moral och Kristendom af Edv. Westermarck, Prometheus skrifter I.


2

dels vunnits i strid med guds uppenbarelses förkunnare. Huru mycket det än alltid klagas öfver tidernas ondska, ha samhällsvillkoren, har människohjärtat likväl förädlats, sedan patriarkers och profeters barbari och evangeliernas upplösningsskeden. Långt i från att, såsom man hör sägas, den upphöjda kristna moralen skulle bära vår åldrande religion öfver alla anfäktelser, blir just det moraliska framskridandet, alla de idealbestämda kraf den moderna utvecklingen betingat, religionens svåraste ovän. Religionen är en tid den mäktiga, som tar moralen i sitt hägn, naturligtvis mot betydelsefulla återtjänster. Men småningom växer moralen religionen öfver hufvudet; moralen blir oss väsentligare än religionen. De äro emellertid intimt sammanslingrade och så stöder moralen i sin tur religionen; man kommer att se religionens främsta värde i det, att den inskärper moral. Emellertid lösgör sig moralen från religionens famntag och råkar, alldenstund den utvecklar sig med samhällslifvet, medan religionen ej kommer ur fläcken, stick i stäf i konflikt med den religiösa tron. Denna ger icke med sig; så måste den falla. Olympens lättsinniga gudar ha gått denna väg; den treenige med tillhörande myter och dogmer har icke långt igen; och det är moralens allt strängare fattade sanningskraf, som verkar det.
   Tillämpligheten i vårt samhälle af Gamla Testamentets, af den bibliska historiens mo-ral, torde ingen våga försvara; och dock aktar man icke för rof att lära denna moral åt våra barn. Men äfven den första kristendomens moralläror hänföra sig till en längesen förgången samhällsståndpunkt, till seder och tidsförhållanden, som äro oss främmande; och den rymde redan då så dåligt som godt, allt lika oantastligt heligt. Det ur en världslig morals synpunkt kanske mest förkastliga i den kristna sedeläran, det är dess förslappande tro, att vi äro fallna och fördärfvade varelser, predestinerade till idel synd, om icke nåden, frälsningen hjälper oss. Denna lära må vara en olycklig omskrifning af en psykologisk sanning, en förtolkning af vår viljas ofrihet och nödvändigheten, särdeles för svaga karaktärer, af att bergtagas af en fast viljeriktning, ett mål, — som morallära är den uppenbart bristfällig. För ungdomen blir denna perversa själshygien rent af ödeläggande, där den verkligen slår rot; den syftar icke till sundhet och glädje, icke till kraft i detta lif, där allt är




3

fåfänglighet och all sträfvan vanmakt. Den uppfostrar till ödmjukhet, resignation, förlitan på öfvernaturlig hjälp, icke till själfförtröstan, styrka och stolthet. Läs någon religiös uppbyggelsebok, t. ex. Thomas a Kempis ”Om Kristi efterföljelse”, en bok hvars utbredning och inflytande hos oss täflar med bibelns; (så slutar Topelius sin tankebok med en glad försäkran att Thomas a Kempis tankar ännu 400 år efter hans död gå igen i torparestugan på Finlands mo). Vi finna i dessa tankar intet af vår sträfvan, våra tänkesätt, våra ideal. Det verkliga lifvet skall vara det eviga i Gud; vi manas att endast lefva för detta, för vår frälsning och eviga salighet. Det är dyster späkelse och själf-ransakning, det är ett ängsligt vaktande på sinnets växlingar i riktning till eller ifrån synden. Må vi draga oss undan människornas äflan, fullborda vår jordiska resa som främlingen, hvilken icke beröres af omgifningens angelägenheter och bekymmer. Så Thomas a Kempis, och såsom han, så riktar den kristna moralen fortfarande vår sträfvan och våra förhoppningar till ett bortom detta. Dagligen må vi ihågkomma, att vi i denna tåredalen icke hafva någon varaktig stad; den kristnes mål är i ett bättre lif och han får icke gå upp i denna världens intressen. Må vi vara mänsklig ordning undergifna för Herrens skull; allt som sker är af Gud: så och ständigt så manar denna moral för förfelade, denna de förtviflandes tröst, hvilken förslafvar som opiumgiftet.
   För vår tids uppfattning är det onda och orätta icke något att förtvifla inför, icke en högre skickelse, hvars afhjälpande beror af en gud och hans nåd. Vi ha att motarbeta detta onda, öfvervinna det af egen makt, utrota det i dess orsaker, förändra de villkor, af hvilka det följer och det redan i denna värld och i dag, icke i morgon. Det rätta och goda är en produkt af otaliga namnlösa ansträngningar, och hvar och en af oss har sin del af ansvar för den orätt, som breder sig omkring oss. Vi ha därför icke rätt att som främlingen draga oss inom oss själfva. Det egna själslifvets skiftningar äro icke det viktigaste i vår tillvaro; moralförhållandet är icke mellan människor och en gud, utan i människors förhållande inbördes. Kristendomens resignation, uppgifvande af denna världen, är en förledande ljuf visdom, men den är så litet moral, att den tvärtom är ett upphäfvande af moralen: man har icke rätt att välta


4

ifrån sig ansvar och omsorger i förlitan på att öfvernaturliga makter skola sörja för den uppgift plikten skulle bjudit att vilja och börja. Den kristna moralen med dess lifs-förnekelse, undergifvenhet, feghet och öfvertro, blir, sådan den oftast meddelas, en demoralisationens härd, ödesdiger för individernas, ödesdiger för folkens lifskraft: den usurperar ju det godas och rättas namn och utrustas med en maktfullkomlighet öfver hvar enskilds uppfostran och lifsföring som endast undantag lyckas besvärja.
   Men det kan vara nog med detaljer. Denna morals oduglighet följer redan af dess grundprincip, den att en allsmäktig gud enligt det mest outransakliga godtycke påtvingar människorna bud och plikter. Den som tror och lyder härskarens nyckfulla vilja, honom skall väl gå och han undfår i ett bättre lif oanade belöningar; den som icke följer påbuden, honom väntar hämnd och fasa och hans oskyldiga afkomma drabbas enligt katkesen alltintill fjärde led af den starka hämnarens vredgade hand.
   För vår tids moralbegrepp är denne despot så i sin hämnd som i sina oftast upprörande förfoganden ett vidunder af allt grymt och gräsligt. ”Hvad kunde vi göra i himmelen”, frågade engång filosofie professorn vid Sorbonne, Séailles, ”annat än uppror mot den gud, som lika grymt som vanvettigt leder världens öden”. I samma anda yttrar Stendhal: ”det enda, som ursäktar gud, det är att han alls ej är till”. I själfva verket blir föreställningen om denna primitiva villkors dundergud alltmera främmande för den moderna moralens människor; själfva gudsbegreppet som moralens grund har öfverlefvat sig ändå mer än den religiösa moralens detaljer. ”Hvarje gudstro”, skrifver Fichte, ”som omfattar mera än begreppet sedlig världsordning, är dikt och öfvertro; denna tro kan måhända vara oskadlig, men den är alltid ovärdig ett förnuftigt väsen, och den är i högsta grad misstänklig. Hvarje tro, som motsäger detta begrepp om en sedlig ordning — och vill införa en osedlig oordning, ett laglöst och godtyckligt beroende af ett öfvermäktigt väsen, som bevekes af meningslösa trollkonster — den är en förkastlig vidskepelse, som alldeles fördärfvar människan.” Vidare: ”Väntar man sig lycksalighet af en gud, fattad som ett öfvermänskligt substantiellt väsen, så är detta religionssystem ett afguderiets system, så gammalt som det mänskliga fördärfvet. Under tider-


5

nas fortgång har denna afgudadyrkan endast vexlat den yttre formen: vare sig den öfvermäktige är en benkota eller en fågelvinge eller en allsmäktig, allestädesnärvarande, allvis skapare af himmel och jord — väntar man af guden lycksalighet, så är han en afgud.... För min tro är gud alldeles fri från all sinnlighet och alla sinnevärldens tillsatser, ett väsen, hvilket jag därför ej ens kan tillskrifva personlig tillvaro, i ty att det för mig enda möjliga begreppet om en sådan är af sinnlig natur. Deras gud förnekar jag och varnar för honom, såsom för ett det mänskliga fördärfvets missfoster och därigenom blir jag ingalunda en gudsförnekare, utan en religionens försvarare.”
   ”Må vi för att lära dem känna sig själfva hastigt granska deras afgud på närmare håll, —  jag säger afgud, ty guds heliga namn tillkommer honom icke. Nyckfull såsom de, efter hvilkas beläte han skapats, förknippar han den lycksalighet, som utlofvats, med uppfyllandet af vissa villkor, af orsak att han nu engång vill det. Ju obegripligare hans vilja är, dess trovärdigare synes det, att det är hans vilja, ty därigenom blir han en så mycket mera outgrundlig och själfsäker gud, mot hvars öfvermakt ingen rätt gäller. Oupphörligt prisas och lofsjunges han, såsom ingen redlig och rättskaffens människa ville låta upphöja sig. Att iakttaga vissa ceremonier, framsäga vissa formler, att tro obegripliga påståenden blir ett medel att smickra sig in hos honom och få del af hans välgärningar.” Detta om Fichtes uppfattning; i sammanhang härmed må påminnas om det religiösa lif Anatole France tillagt hunden människornas trogna tillbedjare. Han låter hunden förrätta sin andakt i ungefär följande ordalag: ”jag fruktar och älskar min herre Bergeret, för att han är allvetande. Jag kryper för hans fötter, jag slickar hans hand; han läser i mitt hjärta min hängifna tillbedjan O, herre, var mig nådig, låt mig vara där Du är! Smek inga andra hundar, jag har inga människor för dig!”
   ”Jag fruktar och älskar min herre Bergeret, för att han är allvis. Min herre är en stark hämnare. Man vet aldrig rätt om man gjort honom i lag. Fåfängt är att söka förstå, man bör tro och tillbe i ödmjukhet. Min herres visdom är outransaklig. Prisad vare han i sin vrede, prisad i sin mildhet, den allvise! Helig, helig, helig, är min herre Bergeret!”
   Det är icke på en dylik gudstros grundval man fostrar ungdomen till manliga dygder.


6

   Man anför till den religiösa moraluppfostrans försvar, att gudstanken är utmärkt nyttig för moralbudens inplantande; och detta kan vara sannt. Men helvetestanken är kanske ändå nyttigare; oumbärliga äro de ingalunda och alldeles oförenliga med vår tids sedliga ideal. För öfrigt är äfven deras nytta problematisk. Himmel och helvete äro så aflägsna, så ovissa; icke ens den säkra utsikten om morgondagens sjukdom afhåller ju människorna från att taga sig ett rus. Djäfvulstron och ”det allseende ögat” må ha spelat en aldrig så stor roll i gångna tiders moraluppfostran, denna vidskepelse är oss för motbjudande för att vi skulle nedlåta oss att använda den. Ändamålet helgar icke medlen. Och ifrågavarande tro visar sig till slut lika farlig som den är förkastlig. Ty om också barnens förseelser något långsammare utrotas med ärliga medels hjälp, så sker detta så mycket säkrare; deras moral blir icke beroende af en gudstro som förr eller senare drages i tvifvel och så för moralen blir ett hot snarare än ett stöd.
   I själfva verket är det just från uppfostrans område den religiösa moralen bör förvisas. Ungdomen må våra ansträngningar gälla: ”gif mig (att uppfostra) två generationer” sade Leibnitz, ”och jag skall omskapa världen.” Det är visst icke fallet, att individen under sin lifstid måste liksom embryot i moderlifvet genomgå släktets alla utvecklingsstadier och därför bör begynna med religion. Man meddelar ungdomen sorgfälligt alla sina vinningar — hvarför då envisas att icke låta den draga nytta af att kristendomen öfvervunnits, hvarför tvinga hvar generation att här börja från början? Den religiösa uppfostran försenar med år vår utveckling, och frigörelsen tar ofta så mycken andlig energi i beslag, att stort ej blir öfver för vidare sträfvan. Och denna uppfostrans moraliska bärkraft, huru kommer den icke på skam? När de unga upptäckt, att kyrkans lära är osanning, då dragas dess bud med i fallet, och frihetsruset hämmas af ingen kännedom om pliktens natur och lifsverklighetens kraf. Kyrkan ropar ve öfver den fria tanken och frihetssträfvandena öfverhufvud, och man skyller allt fördärf på dem. Men felet har icke minst den religiösa moraluppfostran, som bygger på en grund, som måste svika, och försummar att i tid härda det unga sinnet med kunskap om moralens sanningar.


7

II

I fråga om skolans inflytande på den blifvande medborgarens moral skref Th. Rein för ett par år sedan: ”Hittills har man hos oss vanligen låtit religionsundervisningen tjäna att bibringa eleverna äfven den kännedom om moralbuden, som ansetts böra på skolan ifrågakomma. Sålunda hafva de sedliga begreppen, de om ondt och godt, om rätt och orätt, bibragts det uppväxande släktet i närmaste sammanhang med ett visst religiöst lärosystem. Men detta är ej utan sina betänkligheter, ja det kan, enligt hvad erfarenheten mer och mer börjar visa, medföra faror. Man må beklaga det eller icke, men ett faktum är, att de rent religiösa föreställningarna mer och mer förlorat sitt inflytande öfver sinnena, åtminstone inom vissa samhällsklasser. Om likväl människorna fortfarande vänjas att betrakta moralbuden såsom oskiljaktigt bundna vid vissa religiösa lärosatser, så är den oundvikliga följden, att människorna blifva likgiltiga äfven för moralbuden.” Och Rein yrkar, att en särskild moralundervisning måtte upptagas i skolans kurs, och han försvarar denna undervisnings möjlighet och lämplighet.
   Den åsyftade reformen väntar fortfarande på att förverkligas.
   Den moralundervisning, som meddelas vår ungdom och vårt folk, ligger helt i kyrkans händer. Att den vore tillräcklig, skall ingen våga häfda; dess bärkraft har alltför grundligt kommit på skam.
   I själfva verket är en ärlig, helgjuten moraluppfostran knappast att tänka på, sålänge i våra skolor kristendomsundervisningen intager högsätet. Eller huru vill man hos de unga inplanta det, som är vanskligare och icke mindre viktigt än afsky för det orätta, nämligen afsky för det osanna, sålänge denna undervisning tvingar eleverna att på hvarannan fråga svara något annat, än de tänka och tro? Denna kristendomskunskap, hvars sanning man torde akta sig att försvara, synes vara lika oskicklig att göra en människa religiös, som den är otjänlig att göra henne moralisk. Kändt är, huru religionsundervisningen ringaktas på den lärda skolans högre klasser. Huru många af dem, våra lyceer utdimitterat, frågar E. Lampén i en af sina mot denna undervisning riktade broskyrer, huru många af dem besöka kyrkan, fortfara att gå till nattvarden? Och han citerar en


8

berömd tysk pedagogs yttrande, att konfirmationen nutilldags mera än annat är en afskedsceremoni, hvarmed ungdomen tar farväl af religionen. ”Den hittilsvarande religionsundervisningen, skrifver yttermera, samma pedagog, prof. Rein i Jena,” har blifvit ohållbar. I denna negation äro tusenden ense. Men ’de nya banorna’ gå ännu vidt åtskils. Blott i en djupt ingripande, radikal omgestaltning står i dag botemedlet att söka. Den, som vill förmedla, gå varsamt fram, icke stöta för människornas skull, den är en större fiende till framåtskridandet än den ortodoxe, som ingen aning har om hvad som försiggår i världen och, emedan han känner sig säker i sin borg, antager att borgen öfverhufvud icke kan stormas. De värsta motståndarne till vår evangeliska kyrka äro icke ateisterna, utan de, som sitta midt i kyrkostyrelsen, ty de hafva väl öron till att höra med och ögon till att se med, men vilja icke höra och vilja icke se för att ej blifva utkastade ur sin kärvordna besittning. De äro ock de mest hårdnackade fienderna till en reform af religionsundervisningen.” Att sätta sitt hopp till kristendomsundervisningens moraliserande inflytande är alltnog fåfängt och sämre än att i moraliskt afseende lämna vår ungdom vind för våg: det är att i ungdomens sinne utså misstro och motvilja äfven för moralen.
   Icke religion, icke ens filosofiska förmodanden om det ännu outforskade och ovetbara har samhället att lära det växande släktet; men väl bör detta få inhämta kunskap om plikten, om hvad samhället begär af hvar enskild, tvingar och uppmanar honom till. Att på egen hand vinna öfvertygelse om moralens väsen och värde, det kan kräfva en half människoålder äfven af dem, för hvilka det lyckas. Om man såsom härintills af hänsyn för en föråldrad religion undanhåller vår ungdom det allra nödvändigaste för dess lif och framtid, om man icke börjande från folkskolan inskärper pliktens bud oberoende af alla upplösande religiösa dogmer eller anarkiska doktriner, så har man icke skäl att klaga öfver sedeslöshet och förvillade rättsbegrepp. Ty därmed gå de flesta miste om en säker och klar moraluppfattning; deras moralitet blir i allt, som icke ligger inom vanans område, beroende af tillfälligheter, och de falla lätt offer för villfarande läror.
   Att den moralundervisning, skolan är i stånd att meddela, bör gå ut på att göra moralisk, bibringa rådande mo-


9

ral, de obetingade krafven och de vädjande maningarna, är ju på förhand gifvet. Härvid kommer mycket an på tekniken ; metoderna böra sorgfälligt öfvervägas, innan man skrider till praktisk tillämpning. Den erfarenhet man i fråga om metoder vunnit i Frankrike, där en särskild moralundervisning egt bestånd sedan ett kvart sekel, synes emellertid egnad att här leda på rätt stråt.
   I Frankrike sönderfaller skolans moralundervisning i tvenne kategorier: elementär i folkskolan och den lärda skolans bottenklasser, blir den sociologisk under denna skolas sista år. Till först några ord om den primära moralundervisningen. I en ålder, då känsligheten är mera utvecklad än tankeförmågan, inöfvar man hvardagslifvets plikter, stora och små: flit och uthållighet, snygghet och hyfsning, anspråkslöshet och måttlighet, ordning, ärlighet, ordhållighet. Medlet är berättelser, som väcka harm och beundran, fabler och dikter, ordspråk och lifsregler i exempel, hvilka engång väl inpräntade skola inställa sig för medvetandet i konträra impulsers stund. De läroböcker jag sett — och hvilka för öfrigt äro illustrerade som abc-boken — gå ut på att visa de unga den naturliga konsekvensen af olika handlingssätt och uteglömma icke alkoholens förbannelse och sparsamhetens välsignelse.
   Till dessa elementära väckelser kommer den moraluppfostran, barnet tillegnar sig af sig själft med skollifvets anda. Skolans hela väsen är ju plikt, den bygger på rättvisa, den grundlägger regelbundna vanor; och utöfver plikten vädjar skolan i hvarje nu till de ungas hederskänsla samt förenar dem till ett inbördes samhällslif, där själfrådighet och illusioner stäckas, falskhet och egennytta förföljas och sammanhållningens kraf inöfvas under lek. Och utom den spontana moraluppfostran, som omärkligt och oemotståndligt följer med kamratlifvet och skolans funktion, erbjudes här alltfort tillfälle att odla lärjungens moral. Hvarje dag inträffar ett eller annat, som faller under moralens domsaga och kan ge anledning till att väcka barnens samvete, utveckla deras rättsbegrepp. Bättre än all abstrakt moralpredikan verkar den erfarenhet, man själf lefver sig till, hvilken skolans händelser droppa in i ens unga själ. Det, som inträffar med vännen och kamraten, det upprör, det biter på, nästan som hade det gällt en själf; hvad läraren af sådan direkt anledning inskärper, det faller





10

i bördig jord, det gror isynnerhet präktigt, där han i godo vinnlägger sig om elevernas själfaktning och ansvar. I hvilket ämne man än undervisar, är det just moraluppfostran, som adlar lärarkallet.
   Mellan den lägre och den högre moralundervisningen skjuter historieläsningen in. Barnasinnet tar djupa intryck af dikt och sägen; det föreställda och det verkliga utgöra här ett; en handling, som barnet följer i sin lifliga fantasi, väcker känslor hos det, som vore det själft hjälten. Historien har i alla tider varit ungdomens rätta moraluppfostran; fängslande som leken, smyger den in idealsträfvan utan alla förmaningar, ingjuter afsky för feghet och låghet och försoffning och last samt beundran för mannamod och upphöjda dygder. Den lär att ensamt ärlighet varar, att brottet hämnar sig, drar olycka öfver föröfvaren och hans afsikter, att, såsom vi äro gjorda, det rätta är det lifvets element, utanför hvilket våra beräkningar slå fel och vi själfva gå under. Och om än historien öfverflödar af exempel på det orättas skenbara seger, så finna de unga, att historien ännu ej är till ända, och att det orätta af eftervärlden fördömes och föraktas. De göras uppmärksamma på, huru utvecklingen från tidigare skedens barbari i ständigt stigande går fram mot högre lifsformer, mot vidare kraf på sedlighet, rätt och frihet; de fattas af kärlek till denna framtid och ifver att bereda den. — För den fysiska moraluppfostran, för viljans härdande, erbjuder gymnastiken jämte hälsoläran rikaste tillfälle; anvisningar för begärens tyglande, för själfbehärskningens konst, inströs lämpligen upprepadt bland de fysiska öfningarna.
   Följer sist den högre moralundervisningen. Den har att i den mognande ynglingens sinne inprägla de sociala fakta och orsaksförhållanden, som belysa moralens innebörd; hvad ett samhälle är och huru det verkar, hvad allt det skänker oss; huru vårt släkte aldrig vore till, aldrig kunde lefva en dag dess stöd förutan; huru hvar fördel vi vinna, hvart steg vi nå fram skylles samhället, alla goda gåfvors gifvare. Huru alla våra verktyg, våra kunskaper och uppfinningar äro frukten af samlad erfarenhet, samarbete i oöfverskådliga tider; huru släkten utan tal i språket allena nedlagt iakttagelser och mödor, för hvilka det största snille och det längsta lif icke skulle räcka. Huru samhället formar äfven de själfständigaste bland oss; vårt in-


11

nersta själslif, vårt samvete, våra ideal äro samhällsbetingade, bero af våra fäders och vår samtids tankar och förhoppningar. Huru individen är något endast såsom faktor i samhället, såsom enskild intet betyder, endast är medel för det allmänna; huru hans rättigheter endast äro en följd af hans skyldigheter, tillhöra honom endast i mån af uppfyllda plikter. Moralundervisningen har att inskärpa, hvad samhället begär af oss i gengäld, hvilka inskränkningar och ansträngningar vi måste underkasta oss, för att det skall bevaras och gå framåt; huru vår verksamhet, våra ägodelar, vår frihet, vårt lif bero af samhälligheten och kunna kräfvas igen af densamma; huru vi födas med en arfskuld och alltid häfta för den; huru all vår handling, vår intimaste lifsföring äger en återverkan på andras; huru ej blott last, utan äfven lättja redan utgör ett pliktbrott, en försummelse af det, vi äro skyldiga samhället; huru vår gärnings sista mål må vara samhällets förkofran — enhvar obetaget att med detta samhälle förstå den samhörighet, som fostrat honom.
   Äfven oafsedt de moraliska verkningarna af en sådan undervisning synes det af nöden, att skolan, som ju vill bereda för arbete i det allmänna, meddelar någon kunskap om samhällets funktion. Samhällslifvet blir alltmera inveckladt, ingriper som sådant alltmera i den enskildes tillvaro; deltagande i medborgerliga angelägenheter, lust och intresse för dem har blifvit en fordran på enhvar. Få ämnen torde komma att fängsla ungdomen i samma grad som kunskapen om det samhällslif, som för de unga betyder friheten och är all deras själs längtan.
   Naturligtvis får skolan icke ombetros att förkunna något visst socialt ideal; dylikt har moralundervisningen ej att ingå på, redan af det skäl att det i regeln ej tillhör moralens område. I tvifvelaktiga fall bör man afhålla sig från bestämda maningar; för idéer, som tangera politiken, är ungdomen dessutom näppeligen mogen. Jules Ferry, den franska moralundervisningens grundläggare, gaf i en ryktbar rundskrifvelse lärarna rådet att alltid fråga sig, om någon enda ärlig medborgare kunde taga anstöt af det, läraren ämnade säga. Om så var, borde läraren undvika det. — Åtminstone att börja med synes moralundervisningen böra iakttaga denna försynthet, meddela endast opartisk kunskap. Denna kan gifvas oförneklig, giltig för alla såsom


12

ingen gissning om de yttersta tingen; och därur gror af sig själf och i rätt riktning den idealism, som gifna yttre förhållanden betinga. En moralundervisning på samhällslärans grund, men också endast den, omsattes i medveten och säker öfvertygelse om pliktens rätt och värde; och endast ur dess insikt kan växa en idealism, som utgör det moralens naturliga nästa steg, den anticipation af framtiden, som föranleder fruktbringande handling.
   Frågan om moralundervisnings införande i skolan dök upp hos oss under förhållanden, då behofvet af en reform som denna var lika kännbart som nu, men utsikterna att få den genomförd de mörkaste. Fosterlandets väl är ånyo i våra egna händer; må vi sätta denna reform i verket utan allt för mycket töfvande. Det är att hoppas, att vårt samhälle, liksom det ännu fordrar att man ”gått och läst”, engång skall af enhvar myndig medlem fordra en genomgången minimikurs i moral och samhällslära — icke en trosbekännelse, endast ett betyg. Men redan nu må det genomdrifvas, att det allmänna skoltvång man synes ense om att införa, upptager moralundervisning — pliktlära — som oafhängigt läroämne på skolans program.

III

   En reform sådan som den föreslagna synes böra samla alla frihetsvänners röster. Så är dock icke fallet. Uppriktiga fritänkare finnas, hvilka anse, att det är god politik, att skolan får behålla sin kristendom och kyrkan sin statsgaranti: skilsmessa mellan stat och kyrka skulle enligt dessa utmynna i en mäktig kyrka uti en mot öfvertron vanmäktig stat. Vår officiella religion verkar som en vaccin, mena de; om religionen beröfvas dess tryggade ställning, skall den vakna upp ur sin försoffning och som fri propaganda icke minst i ungdomens led taga det skadligaste uppsving; må vi låta den tyna i fred, till dess den faller på sin egen ruttenhet som en öfvermogen frukt.
   För att icke dessa farhågor må besannas bör skolan se till, att barnen icke lämnas värnlösa mot den religiösa vantrons anslag. Den dunkla drift till vidskepelse, som bor i hvar ursprunglig själ och särdeles i barnasinnet, bör med upplysning besvärjas; såsom andra i vår primära natur grundade begär af uppfostran kringskäras, riktas om, så


13

bör barnets undran inför det skrämmande och oförstådda afhjälpas, näras med kunskap i stället för med mystik. Längtan efter ett öfvernaturligt är ett inympadt behof, hvars växtkraft bor i vår svaghet, vår okunnighet, vår fruktan; och det upphäfves med dessa. Och böjelsen för mystik är lättare att bekämpa än primära drifter såsom grymhet och förstörelselust, törst efter ära och byte, hvilka människorna likväl rå på och hvilka definitivt hemfallit åt deras ogillande. En motupplysning, sådan religionens vidskepelser tarfvade, synes hälst böra anförtros åt historien, icke åt moralundervisningen, hvars ömtåliga uppgift bör hållas fjärran från alla bisyften. Under kulturhistoriens titel må man meddela barnen kristendomens föreställningar i samma form man afhandlar Osiris, Jupiter och Odin; det gäller icke att polemisera mot de kristna åskådningarnas vrånghet, utan att förklara de religiösa företeelserna historiskt och psykologiskt, varna för illusioner, uppvisa all vidskepelses förkastlighet på den ståndpunkt utvecklingen nått; meddela vetande som preservativ mot de kristtrognes sträfvan att vilseföra omyndiga barn. Gör man till statskyrkans och religionsundervisningens förmån den naiva invändningen, att folkets flertal ännu hänger fast vid sin religion, så må det svaras, att i ett land af hedningar flertalet i det längsta hänger fast vid sina afgudar utan att civilisationen därför aktat nödigt att respektera desamma. Nu är det likväl icke fråga om någon maktens propaganda, endast om att skolundervisningen ändtligen måtte göras ärlig, upplysningen här lika obligatorisk som uppfostran till vantro är det för närvarande.
   Skall denna efterlängtade befrielse nås? Det beror på oss själfva. Att statsmakten fortfarande omhuldar kristendomsundervisningen, det får man skylla på vår egen alltför långmodiga undergifvenhet, på allmänhetens oförsvarliga liknöjdhet gentemot det religiösa bedrägeriet. Vår naturliga tröghet, den sannskyldiga arfsynden, uppreser sig mot ansträngning och strid i dessa stycken, vi uthärda här hällre missförhållandena, än vi engång rycka oss upp till handling.
   I Folkefienden har Ibsen i diktens omklädnad skänkt oss en härlig skildring af denna människornas tröghet och själfviskhet; med historien om badinrättningen med den förpestade hälsokällan syftar väl skalden icke minst på det gift kyr-

14

kan utbjuder som lifsens vatten, och han risar vår slapphet med prakttirader såsom följande: ”Så meget holder jeg af min födeby, att jeg heller vil ödelægge den end se den blomstre op på en lögn.” ”Der ligger ingen magt på, at et lögnagtigt samfund ödelægges! Det bör jævnes med jorden, siger jeg. Udryddes som skadedyr, bör de, alle de, som lever i lögnen. I forpester hele landet til slut; I bringer det derhen, at hele landet fortjener at lægges öde. Og kommer det så vidt, da siger jeg af mit fulde, inderste hjerte: låd hele landet lægges öde; låd hele dette folk udryddes!”
   Denna lidelsefullhet förklaras af dramats handling och bör naturligtvis icke tagas som diktarens egen mening. Men den fanatism som här föreligger är icke en maktlystnadens, utan en förtviflans fanatism, dylik som den, hvilken betog den ädlaste bland människor, fritänkaren från Nazareth, när han dref månglarna ur templet. En sådan våldsgärning är förlåtligare; till nödvärn har man rätt att sätta hårdt mot hårdt.
   Men om fritänkarna här i landet än så länge befinna sig i detta förtviflade läge, så må de dock uttryckligen taga afstånd från hvarje våld som kampmedel. Må de minnas, att skillnaden mellan dem och de troende endast består i tankevanor, i olika lärda och olika byggda hjärnor, All möjlig aktning må visas de kristtrogna personligen men märk väl endast dem själfva, icke deras offentligen förkunnade öfvertygelse.
   ”Man hör ofta invändningen”, skrifver Fichte, ”att mycket i religionen visserligen går öfver förnuftet, men icke får anses stå i strid därmed. Och en sådan meningslöshet upprepas och tages för fullt! Man kan tolerera vidskepelsen, sålänge den förblir tom spekulation; men när den söker en praktisk verkan och anbefaller trollmedel framom och i motsats till det enda rätta och sanna medlet, som är förnuftet, då är fortsatt tolerans ett förräderi mot mänsklighetens sak.” Så långt Fichte. Såsom han, så hålla vi före, att man icke får begära hänsyn för vantro och vidskepelse man bör allmänt varna därför, utpeka, utskämma desamma. Må man sträfva att upplysa ungdomen, så mottaglig för öfvertrons andliga smitta, men i öfrigt icke utsträcka kampen till individerna. Undvika att slå onödiga sår i det privata, men ge ärliga hugg i det allmänna; taga exempel af fredsifrarna, som anfalla kriget, icke krigarna och allraminst gemene man.


15

När religionens makt och härlighet i det världsliga äro gångna, när en obligatorisk motundervisning oskadliggjort den, då må strid och harm vika. Villigt skall man erkänna det myckna goda kristendomen bragt och dess förkunnare äfven i vår tid velat; religionens så mänskliga illusioner skola stråla för oss med ruinernas skönhet och poesi och man skall minnas kyrkans stolta byggnad såsom ett värn för stackars svaga och nödvuxna människobarn, icke såsom det fängelse den på sistone blef för manbara släkten. Hvad ljust kyrkan trots allt verkat, särdeles i dess lifs morgon, skall utplåna dess afsigkomna ålders härsklystnad och brott; gärna skall man förgäta, att dess gärning stelnade till förtryck, att dess dogmer, dess moral blefvo bålverk mot framstegidealen.


Rolf Lagerborg.







Hos studentföreningen Prometheus’
arkivarie, mag. G. Nordström,
Ateneum
erhålles gratis broskyren
Religionsundervisningen
i våra skolor.
Tvänne skrifvelser från
Studentföreningen Prometheus.

Pris: 30 p:ni

Medlemskap i förbundet
PROMETHEUS
vinnes genom insändande
af årsavgiften (3 mk) till
frök. Agnes von Konow,
Nikolaig. 15.

Medlemmar erhålla PROMETHEUS’ skrifter gratis.